Nya Moderaternas ideologi

I ett svar på min förra krönika om borgerlighetens nya uppdrag skriver P J Anders Linder, Svenska Dagbladets politiske chefredaktör, insiktsfullt om borgerlighetens maktpolitiska och idépolitiska uppdrag. Det föranleder mig att fundera över Nya Moderaternas ideologiska inriktning.

P J Anders Linder framhåller att borgerligheten att ett maktpolitiskt uppdrag – att vinna regeringsmakten och genomföra så mycket borgerlig politik som möjligt – och ett idépolitiskt uppdrag – att långsiktigt bilda opinion för borgerliga idéer och värderingar för att därigenom förändra samhällsklimatet. Han påpekar att det inte hade varit möjligt att genomföra alla de borgerliga reformer som förändrat Sverige sedan 1990-talets början utan den opinionsbildning som borgerliga organisationer och tankesmedjor, t ex Timbro, började bedriva i slutet av 1970-talet.
Den distinktion mellan de båda uppdragen han gör är viktig. En del borgerliga debattörer kritiserar ibland en brist på visioner, som de tycker sig se hos borgerliga företrädare i regering och riksdag, utan att låtsas om att det är en sak att genomföra konkreta åtgärder här och nu, en annan sak att föra en framåtsyftande diskussion om vart vi vill nå på flera eller många års sikt. Självklart ska även vi som arbetar dagligen med att genomföra borgerlig politik i regering och riksdag delta i idédebatten och bidra till att påverka samhällsklimatet, och självklart ska de konkreta åtgärder vi vidtar vara ideologiskt förankrade, men ibland får man konstatera att i en viss fråga kommer vi inte längre än halvvägs just nu – därför att ekonomin eller politiska låsningar eller det parlamentariska läget lägger hinder i vägen.

Vad är Nya M?
En intressant fråga i detta sammanhang blir onekligen hur väl Nya Moderaterna lyckas uppfylla sitt maktpolitiska och idépolitiska uppdrag – eller snarare i vilken mån de maktpolitiska framgångarna också innebär idépolitiska landvinningar.
För att kunna besvara den frågan måste man först säga något om vad som kännetecknar Nya Moderaterna, jämfört med det Moderaterna stod för tidigare. Sakpolitiskt har tydliga förflyttningar skett när det gäller främst skattepolitiken och politiken för arbetsmarknaden. Därutöver har politiken utvecklats och fördjupats på ett antal ytterligare fält, främst när det gäller välfärden, men där har det inte så mycket handlat om att överge tidigare ståndpunkter som att formulera åsikter på områden där det tidigare inte sagts så mycket.
Vad gäller skattepolitiken har som bekant stor tonvikt lagts på skattelättnader för låg- och medelinkomsttagare med det främsta syftet att göra det mer lönsamt att arbeta och att gå från bidrag till arbete. Regeringen Bildt avskaffade dubbelbeskattningen på aktieutdelningar, regeringen Persson återinförde den och ingen talar nu om att avskaffa den igen. Slopad värnskatt är Alliansen i princip för, men det lär inte hända under den här mandatperioden.
På arbetsmarknaden har Moderaterna gått från en radikal position med krav på att LAS skulle avskaffas till stöd för ”den svenska modellen” med kollektivavtal och starka parter.
Sammantaget har jobblinjen kommit att genomsyra både politiken och budskapen. De åtgärder genomförs som kan bedömas redan på kort sikt ge flest jobb. En del inom näringslivet insåg nog inte genast att detta innebar att företagsskattelättnader i första hand genomförs om de kan förväntas snabbt leda till nya jobb. Generella arbetsgivaravgiftssänkningar, som många företagare efterlyser men som vetenskapligt anses ha begränsad jobbskapareffekt, har därför inte genomförts, i motsats till mer riktade, direkt jobbskapande skattelättnader i form av nystartsjobb eller RUT-avdrag.

Jobblinjen ideologiskt rätt
Hur ska man se på dessa kursomläggningar ur ett ideologiskt perspektiv? Det är svårt att kritisera jobblinjen, oavsett om man tar en liberal eller en konservativ utgångspunkt. För en konservativ bör rimligen vars och ens förmåga att ta ansvar för och försörja sig själv, och den därav följande förmågan att ta ansvar också för sina närmaste, vara av stor principiell betydelse. En liberal skulle kanske lägga större tonvikt vid att ett eget jobb och därmed en egen inkomst ger större frihet att forma sitt liv efter eget gottfinnande. Skattelättnaderna för låg- och medelinkomsttagare kan ses på samma sätt. Mer kvar i plånboken efter skatt ger större frihet och större möjlighet att ta eget ansvar. För egen del vill jag därför hävda att det rent ideologiskt är viktigare att sänka skatten på arbete än på t ex aktieutdelningar.
Om man ska kritisera jobbpolitiken för något är det snarare presentationen än innehållet. I budskapen om jobblinjen har tonvikten i hög grad legat på samhällsnyttan, effektiviteten, snarare än på värden som frihet och ansvar. Ibland har det talats om att jobblinjen knyter an till ”gammaldags arbetarmoral” och då med innebörden att alla som kan försörja sig själva också ska göra det, så där kommer i någon mån ansvarsdelen in, men annars har skattelättnaderna och a-kasseförändringarna i hög grad motiverats med att de ökar arbetsutbudet samt håller sysselsättningen uppe och kostnaderna för a-kassan nere, dvs samhällsnyttan och statsfinanserna har stått i fokus.

Mindre nytta, mer rättfärdighet
Min uppfattning är att det i svensk politik används för mycket nyttoresonemang (utilitaristiska argument) och för lite av argument hämtade från dygdeetik och pliktetik. Självklart är effekten av en åtgärd ur ett samhällsnyttoperspektiv viktig, men jag tror att en argumentation som också bygger på andra värden har större förutsättningar att möta gensvar i folkdjupen. Vänsterns rättvisebegrepp finner sin styrka just i att det inte har ett dugg med samhällsnytta att göra, utan utgår ifrån föreställningar om rätt och fel, gott och ont, dvs princip snarare än effekt.
Om jobbskatteavdraget skulle beskrivas mer i termer av frihet och ansvar tror jag att det skulle ha förutsättningar att göra än större nytta för borgerlighetens idépolitiska uppdrag än det hittills har gjort. Maktpolitiskt har det varit utmärkt – det är borgerlig politik konsekvent genomförd – och samhällsnyttan har varit hög, men det finns stort utrymme att även framhålla det som en rättfärdig åtgärd som ger var och en av oss mer frihet och större möjligheter att ta ansvar för oss själva och varandra.

Annonser

Om Andreas Norlén

Jag heter Andreas Norlén, är 43 år, jur dr, Motalabo och riksdagsledamot (M) för Östergötland sedan valet 2006.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s