Ett inkluderande arbetarbegrepp

En av flera kontroversiella synpunkter som Thomas Bodström (S) förde fram i sin memoarbok var att Sveriges socialdemokratiska arbetareparti skulle ta bort ”arbetareparti” ur sitt partinamn och klippa de formella banden med LO. Förslagen sätter fokus på frågan om vem som är arbetare och arbetarklass idag och vad det har för politisk betydelse.

I en intervju i nyhetsmagasinet Fokus nyligen gjorde LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin en distinktion mellan ”arbetare” och ”arbetarklass”, men det framstår som en smula oklart vari hon menar att skillnaden består. Hon säger att ”en arbetare är underordnad och har inte så mycket makt och inflytande”. Intervjun finns här: http://www.fokus.se/2011/04/en-arbetare-ar-underordnad/
I fackliga sammanhang skiljer man som bekant traditionellt mellan arbetare och tjänstemän, medan den marxistiska teorin skiljer mellan arbetarklassen och kapitalistklassen.
Marxismen lär att kapitalisterna är de som har kapital för att äga och driva produktion och som därigenom även har makten över produktionen. Arbetarklassen, å andra sidan, är inte kapitalägande, har inte makt över produktionen och har inte rätt att kontrollera andras arbetskraft.
Nationalencyklopedien säger så här (www.ne.se/arbetarklass): ”Vanligen räknas till arbetarklassen de som utför avlönat kroppsarbete, men i en vidare definition av begreppet kan även andra löntagare utan chefsställning och utan högre utbildning räknas dit”.
Om man lägger ihop detta kan man säga att arbetare/de som ingår i arbetarklassen inte äger företag och inte har akademisk utbildning.

Många indelningsgrunder
Man kan dela in den svenska befolkningen på många olika sätt: män och kvinnor, storstadsbor och landsbygdsbor, unga, medelålders och äldre, infödda svenskar och invandrare, personer med respektive utan akademisk utbildning, personer som har makt respektive inte har makt över någon del av produktionen av varor och tjänster. Frågan är vilken politisk relevans den här typen av grupptillhörigheter har eller, med andra ord, om tillhörigheten till någon av ovanstående grupper är så betydelsefull att den kan utgöra grunden för en persons politiska identitet.
Vad gäller indelningsgrunden som rör makt över produktionsmedlen använder marxismen inte begreppet grupp utan begreppet klass. Klasstillhörigheten anses vara avgörande för individernas politiska identitet.
Under den svenska 1900-talshistorien får man nog säga att samhällsklasserna var den viktigaste politiska indelningsgrunden av befolkningen, på så sätt att flertalet människor röstade på partier som man uppfattade tillvaratog den egna klassens intressen. De borgerliga partierna accepterade i och för sig aldrig klassbegreppet som relevant indelningsgrund, utan lyfte fram idéer och principer snarare än gruppintressen, men i och med att en stor del av befolkningen identifierade sig i klasstermer fick begreppet ändå betydelse för hur människor röstade. Klassröstningen har dock minskat påtagligt under senare år. I valet 2010 röstade bara strax över 20 procent av alla löntagare (LO-, TCO- och SACO-medlemmar) på S. Det har också vuxit fram nya politiska partier som uttryckligen utgår från andra indelningsgrunder, t ex Feministiskt initiativ, som kan sägas utgå ifrån att könstillhörigheten är den viktigaste skiljelinjen i samhället.

Politisk relevans?
Finns det idag någon politisk relevans i att skilja mellan personer som inte har företag och inte har akademisk utbildning å ena sidan och personer som har det ena eller det andra å andra sidan? Jag har svårt att se det.
Någon principiell, politiskt relevant motsättning eller skillnad mellan den som läst på universitet och den som inte gjort det föreligger, som jag ser det, inte i någon fråga. Det är inte ens säkert att akademikern har högre lön än metallarbetaren eller att akademikern har större frihet än arbetaren att lägga upp sin arbetsdag. Därtill kommer att även många ”arbetaryrken” kräver mer och mer utbildning.
Däremot finns det fortfarande intressekonflikter mellan arbetsgivare och alla anställda (akademiker och icke-akademiker), t ex om nivån på löneökningar och andra anställningsvillkor. Sverige har dock ett väl utvecklat arbetsrättsligt system för att hantera sådana konflikter och en lagstiftning som ger grundläggande spelregler, så den intressekonflikten har förlorat mycket av sin laddning som politisk identitetsgivare, även om det fortfarande finns stridsfrågor finns kvar när det gäller arbetsrätten.
För hundra år sedan fanns det en helt annan explosivitet i konfrontationen mellan företagen och deras ägare samt den lilla elit som hade studerat vid universitet och bar upp statsförvaltningen å ena sidan och den breda massan av ”kroppsarbetare” å andra sidan. Då handlade den arbetsrättsliga striden om rätten att alls organisera sig fackligt och förhandla om sina anställningsvillkor och den striden var ytterst en del av kampen för den politiska demokratin.
Visst finns det härutöver gruppintressen som företagare kan ha och som inte delas av löntagarna. Löntagare kanske tycker att det är viktigast med sänkt skatt på arbete eller höjda barnbidrag, medan företagare argumenterar för sänkta arbetsgivaravgifter. Det kan dock knappast kallas klassmotsättningar, som bygger på föreställningen om att olika samhällsgrupper kämpar om makten i samhället och att det den ene vinner innebär den andres förlust. Oenighet om vilken skattelättnad som ska gå först är knappast en konflikt på en sådan grundläggande nivå. Den oenigheten är inte mer grundläggande än oenighet angående huruvida man ska satsa på en ny motorväg eller en ny järnväg.

Konserverande effekt
Det finns ytterligare ett skäl till att utmönstra klass som politisk identitetsgivare och det är att det har en konserverande effekt på samhällsstrukturen. Om syftet med politiken är att genom skatter och regler gynna ”arbetarklassen” på ”företagarklassens” bekostnad så kommer färre att vilja bli företagare och fler att vilja bli eller förbli arbetare – trots att samhället som helhet och därmed samhällets medborgare (inklusive alla löntagare) skulle gynnas av om fler startade företag och skapade utveckling och nya jobb. Klasskampsretoriken missar därmed helt tanken på att människor kan bli något annat än de är.
När Lenin besökte Stockholm före den ryska revolutionen och hans värdar stolt visade koloniområden, där fattiga arbetare fick odla grönsaker och därmed fick bättre förutsättningar att försörja sig, blev han rasande och lär ha sagt ungefär: ”Hur ska ni få dem att göra revolution, om ni gör dem till kulaker?”. (Kulaker var självägande bönder i Ryssland.) För att få ett dynamiskt och allt bättre Sverige för alla medborgare är det viktigt att metallarbetarens dotter eller son – eller metallarbetaren själv – ser det som lika tänkbart att vara företagare som att vara anställd. Den som har en bra företagsidé ska uppmuntras att förverkliga den, inte hindras av klassföreställningar.
Däremot är det ett problem att så få svenskar har ett sparkapital som de kan satsa i ett eller flera företag på eller utanför börsen – eller i något annat, t ex att gå en utbildning i vuxen ålder. Ägandet i Sverige är mer koncentrerat än i USA. Lösningen på det är dock inte att jaga dem som har kapital, utan att hjälpa alla att kunna spara mer. Jag har motionerat i riksdagen om detta. Marx ville störta kapitalisterna – ett bättre mål är att alla medborgare ska ha ett sparat kapital och möjlighet att äga andelar i företag.

Ett inkluderande arbetarbegrepp
Den viktigaste skillnaden i dagens Sverige går i stället, som jag ser det, mellan dem som har ett jobb eller är företagare å ena sidan och dem som inte har ett jobb å andra sidan. Den som saknar jobb är utestängd från arbetsgemenskapen men också från många av våra trygghetssystem och löper större risk att hamna i en ekonomiskt utsatt situation. Den som vill bygga ett Sverige som håller ihop måste därför satsa på jobben – inte upprätthålla en föråldrad konflikt mellan arbete och kapital.
När Nya Moderaterna går till val som Sveriges enda arbetarparti är det inte det gamla, konfrontatoriska arbetarbegreppet – motpolen till tjänstemän eller kapitalägare – som avses. I stället anser jag att syftet är att skapa ett inkluderande arbetarbegrepp. Moderaterna är partiet för alla som arbetar och som vill arbeta, oavsett vilket yrke man har och oavsett om man är anställd eller företagare. Det är främst genom eget arbete som den enskilde kan forma sitt liv och skapa välstånd och trygghet för sig och sina närmaste. Det är allas arbete sammantaget som bygger Sverige starkt och rikt och redo att ta hand om dem som inte kan försörja sig på egen hand.
Alla som arbetar har många gemensamma intressen – främst att det förs en politik som gör att det lönar sig att arbeta, som gör det allt lättare att försörja sig själv genom eget arbete och som gör det allt lättare och lönsammare att skapa jobb genom att starta och driva företag. Dessutom delas de här intressena av dem som inte kan jobba, eftersom deras trygghet är beroende av att de allra flesta jobbar och betalar skatt till våra gemensamma välfärdssystem. Moderaternas arbetarpolitik är därmed inte en politik för en viss grupp eller klass, utan en politik för hela folket.

Annonser

Om Andreas Norlén

Jag heter Andreas Norlén, är 44 år, jur dr, Norrköpingsbo och riksdagsledamot (M) för Östergötland sedan valet 2006.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s