Oppositionspartierna hotar KU:s anseende

Riksdagens konstitutionsutskott (KU), där jag är ledamot, har till uppgift att granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Det kräver både integritet och omdöme av utskottets ledamöter att balansera juridisk korrekthet och politiska ryggmärgsreflexer. Årets granskning av statsråden blev klar igår, torsdag, och i den finns flera exempel på att oppositionspartierna inte klarat den balansgången.

Alla riksdagsledamöter kan lämna in anmälningar mot statsråd till KU och begära att KU ska granska om ministern vid handläggningen av ett visst ärende har begått något juridiskt fel eller gjort något olämpligt eller ofullständigt. I år hade det kommit in omkring 20 anmälningar, vilket är ovanligt få – det brukar vara ett 40-tal. KU utreder alla anmälningar, även om man ibland kan se ganska fort att det inte finns så mycket substans i en del klagomål, utan att de främst kommit till för att anmälaren ska få en minut i Rapport.
Utredningen inleds med att en tjänsteman vid KU:s kansli skriver en PM och beskriver anmälan och vilka regler som finns på det aktuella området. Sedan formulerar utskottet skriftliga frågor till Regeringskansliet, till exempel vad regeringen gjort i ärendet, varför man gjorde på det sättet och vilket lagstöd man anser att man har för sitt agerande. Utskottet kan också begära att få del av olika handlingar som finns i Regeringskansliet. När svaren kommer kan utskottet formulera följdfrågor och så kan skriftväxlingen pågå tills utskottet anser sig ha fått svar på alla frågor – eller tills utskottet kommer fram till att det även behövs en muntlig utfrågning med statsrådet eller någon annan person som varit inblandad i ärendet. Dessa utfrågningar sänds i tv och får mycket uppmärksamhet om det rör en kontroversiell fråga, men någon sådan mer uppmärksammad utfrågning har nog inte hållits sedan den dåvarande regeringens hantering av tsunamikatastrofen utreddes.

Vad innebär kritik?
När de muntliga utfrågningarna genomförts är det dags för utskottet att ta ställning – vilka fakta har framkommit och vilken juridisk värdering kan man göra av statsrådets agerande? Det handlar i grunden alltså om en juridisk prövning eller i vart fall en prövning mot någon form av regelverk eller praxis. Frågan är inte om regeringens politik är bra eller dålig, utan om statsrådet har handlagt ärendet formellt korrekt.
Vad händer om utskottet riktar kritik mot ett statsråd? Det är visserligen KU som tar ställning till om statsråd ska åtalas för brott begångna i tjänsten, men det har inte skett i modern tid, så man kan säga att kritik från KU är en politisk reprimand för ett juridiskt misstag.
I och med att KU:s granskning är juridiskt grundad men utförs av politiker är det viktigt att KU:s ledamöter försöker skilja mellan regelverken och partipolitiken. Ofta lyckas det ganska bra, men ibland lyckas det inte alls. När jag berättar om KU:s arbete brukar jag säga att Alliansen och oppositionspartierna vanligen blir överens när det är uppenbart antingen att ministern har gjort fel eller att ministern inte har gjort fel. Tydliga fällningar och frikännanden blir således oftast inte omtvistade. Däremot kan det uppstå oenighet i gränsfallen, där frågan om man anser att ett fel har begåtts eller inte beror på hur man tolkar fakta och regler. I dessa osäkra fall brukar regeringspartiernas ledamöter hellre fria än fälla, medan oppositionsledamöterna hellre fäller än friar.

Skadar KU:s anseende
I årets granskningsbetänkande från KU finns det dock flera exempel på fall där vi från allianspartierna menar att det är tydligt att det inte finns grund för att kritisera regeringen, medan de fyra oppositionspartierna – Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – ändå valt att rikta kritik. Kritiken framstår därmed som i högsta grad krystad och sådan kritik riskerar att skada KU:s anseende. Många människor har en bild av KU som bara ännu en politisk arena som används för snäv partipolitik och jag brukar säga att KU i det avseendet är bättre än sitt rykte. När man ser oppositionspartiernas agerande den här våren får man anledning att fundera på om det verkligen stämmer.
Ett ärende handlar om att Trafikverket gjorde en mindre lyckad upphandling av järnvägsunderhåll i västra Sverige. Entreprenören vägrade av olika skäl att fullfölja avtalet och det hela slutade med att Trafikverket och företaget ingick ett förlikningsavtal som innebar att företaget fick 125 miljoner kronor för att frånträda ursprungsavtalet i förväg. Det är helt klarlagt att Trafikverket hade rätt att på egen hand ingå förlikningsavtalet utan att fråga regeringen. Däremot informerade Trafikverket inte ansvarigt statsråd, infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M), om förlikningen, utan statsrådet fick kännedom om avtalet via media. Hon framförde då till Trafikverket att hon borde ha blivit informerad – inte för att påverka beslutet, eftersom det var Trafikverkets ansvar att fatta beslutet, utan för att det var en ovanlig händelse som hon borde ges kännedom om.
Nu har oppositionspartierna beslutat att statsrådet ska kritiseras för att hon inte säkerställt att informationsöverföringen från Trafikverket till regeringen fungerar. När Trafikverket gör en blunder och sedan missar att berätta om blundern för ministern, så ska ministern få kritik av KU! Var det någon som hängde med i de svängarna? Sanningen är ju att statsrådet, när informationsmissen uppdagades, sade åt Trafikverket att skärpa sig, det vill säga statsrådet såg ett problem och åtgärdade det – vad mer kan man begära?

Antonov och USA
I ett annat ärende får Maud Olofsson kritik av oppositionspartierna för att hon inte fört viss information om finansmannen Antonov vidare från General Motors till Riksgäldskontoret – trots att informationen i fråga var känd för alla genom medieuppgifter och på andra sätt! I ytterligare ett ärende får regeringen kritik av oppositionens partier för att den var för ”passiv” när det uppdagades att USA:s ambassad bedrivit viss övervakningsverksamhet utanför ambassadområdet – trots att regeringen snabbt utredde frågan och kallade till sig USA:s ambassadör för att ge Sveriges syn på saken!
Här handlar det inte om en genomtänkt juridisk analys, utan om snäv partipolitik från oppositionsföreträdarnas sida, och det är inte bra för KU. Både KU och svenska folket förtjänar bättre än så.

Annonser

Om Andreas Norlén

Jag heter Andreas Norlén, är 43 år, jur dr, Motalabo och riksdagsledamot (M) för Östergötland sedan valet 2006.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Oppositionspartierna hotar KU:s anseende

  1. Per Kjellén skriver:

    Detta är en författningsfråga. KU skall inte sortera under regering/riksdag. Det borde falla på sin egen orimlighet. Granskningen av regeringen är juridisk och konstitutionsutskottet består av förtroendevalda. Det finns inga krav på att de förtroendevalda skall vara jurister.

    Granskningen av regeringen och förvaltningen borde vara en uppgift för statschefen och ske i samband med rättsväsendet – en kommitté tillsatt av Högsta Domstolen och statschefen. Hur är det vanligtvis i andra demokratier?

  2. Per Kjellén skriver:

    KU:s konstruktion har också beröring med Sveriges unika nämndemannasystem. Det är en underlig konstruktion att politiska partier i kommunfullmäktige skall utse nämndemän i domstolar.
    Det finns en mentalitet som gör att partipolitiskt valda personer är mer förtroendeingivande än kompetensvalda personer, och vad gäller nämndemän möjligheten av slumpvalda personer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s