Rätt att investera nu

När regeringen nyligen presenterade budgetpropositionen för 2013 gick Socialdemokraterna till angrepp och anklagade regeringen för att inte leva upp till överskottsmålet, det vill säga underförstått kravet på stabila statsfinanser. Det är ett osant och osakligt påhopp och jag utvecklar här närmare om varför.

Låt oss inledningsvis reda ut vad striden gäller. I kölvattnet av 90-talskrisen genomfördes ett antal genomgripande och mycket viktiga reformer för att motverka att något liknande ska kunna inträffa igen. En av dessa reformer innebar att ett finanspolitiskt ramverk inrättades. Syftet var att strama upp den statliga budgetprocessen och därigenom motverka de budgetunderskott som Sverige levt med mer eller mindre konstant sedan 1970-talet. Ramverket har varit av mycket stor betydelse och verksamt bidragit till att Sverige har ordning och reda i de offentliga finanserna – i motsats till många andra länder, där man inte heller har dessa strikta regler.
Det finanspolitiska ramverket består av flera delar. En del är budgetlagen som reglerar hur besluten om statens budget fattas. Tidigare var det möjligt för riksdagen att fatta olika kostnadskrävande beslut utan att anvisa någon finansiering. En ledamot kunde väcka en motion om något som kostar pengar och sedan kunde riksdagen ställa sig bakom den, utan att berätta var pengarna skulle tas. Numera fattas alla beslut om utgifter vid ett enda tillfälle per år, nämligen när riksdagen röstar om regeringens budgetproposition. Det går alltså inte att plussa på nya utgifter under löpande budgetår.
En annan del av ramverket är det så kallade överskottsmålet. Det innebär att statens budget över en konjunkturcykel ska visa ett överskott motsvarande en procent av bruttonationalprodukten, BNP. Sveriges BNP är drygt 3000 miljarder kronor, så överskottet ska vara en bit över 30 miljarder kronor.

Under en konjunkturcykel
Det är överskottsmålet som striden nu gäller. I budgeten för 2013, som innehåller utgifter på 837 miljarder kronor, räknar regeringen med ett litet underskott, cirka åtta miljarder kronor. I utgifterna ingår nya satsningar som regeringen föreslår på omkring 23 miljarder kronor. Jag skrev om satsningarna i förra veckan; det handlar bland annat om investeringar i vägar, järnvägar och forskning samt en sänkning av bolagsskatten från 26,3 till 22 procent (varav hälften dock bekostas av att möjligheterna till så kallade räntesnurror begränsas). Dessutom finns satsningar på svaga grupper för att slå vakt om sammanhållningen i samhället, till exempel höjt bostadstillägg för pensionärer och förbättringar av föräldraförsäkringen.
Socialdemokraterna hävdar att detta lilla underskott gör att det inte blir möjligt att nå överskottsmålet. Det är ett opportunistiskt utspel som enbart syftar till att undergräva Anders Borgs trovärdighet som ansvarstagande finansminister. Alla tidigare år har socialdemokraterna klagat på att regeringen satsar för lite – nu har de tvärvänt och vill bromsa i uppförsbacke.
Man måste observera att överskottsmålet inte är utformat så att det ska uppnås varje enskilt år, utan under en konjunkturcykel. Det innebär att svaret på frågan om överskottsmålet kommer att uppnås eller inte – och på frågan om den ekonomiska politiken ska vara neutral, expansiv eller åtstramande – bygger på en kontinuerlig, sammanvägd bedömning av flera indikatorer, varav budgetsaldot (skillnaden mellan utgifter och inkomster) är en, medan konjunkturutvecklingen är en annan. Det även finns flera ytterligare indikatorer som måste vägas in. Eftersom man aldrig kan veta säkert hur lång en låg- eller högkonjunktur blir kan man inte tillämpa överskottsmålet mekaniskt utan måste följa upp det löpande och hela tiden göra nya bedömningar av var i konjunkturförloppet vi befinner oss. Regeringens bedömning är att överskottsmålet kommer att uppnås.
Oppositionens kritik bygger på en mekanisk analys som helt bortser ifrån hur överskottsmålet faktiskt är uppbyggt.

Minskad statsskuld
Är det då rimligt att i rådande konjunkturläge budgetera för ett litet underskott 2013? Absolut. Sverige har urstarka statsfinanser och har på senare år minskat sin statsskuld, trots att nästan alla andra västländer har ökat sin skuldsättning kraftigt. När alliansen tog över uppgick statsskulden till cirka 45 procent av BNP – nu är den 37 procent. I USA har skulden passerat 100 procent av BNP, i Frankrike 90 procent. Tyskland och Storbritannien är också skuldsatta i ungefär samma utsträckning. Det innebär att Sverige utifrån sin styrkeposition har möjlighet att ta upp vissa nya lån för att kunna göra satsningar på framtidsinvesteringar. Det är särskilt gynnsamt om man betänker att räntan på svenska statsobligationer är nära noll. Tar man hänsyn till inflationen är räntan negativ, det vill säga vi får betalt för att låna.

Bygga Sverige starkt
Det finanspolitiska ramverket och överskottsmålet bygger på tanken att man i lågkonjunktur kan tillåta sig vissa underskott, som sedan ska tas igen när konjunkturen blir bättre. I världsekonomin råder i praktiken lågkonjunktur sedan 2008 och någon snabb ljusning är inte i sikte. Detta är den värsta och längsta nedgången i världsekonomin sedan 1930-talet och många länder i Europa kommer att få kämpa länge för att komma igen. I det läget är det klokt att göra investeringar som bygger Sverige starkt för framtiden. Det handlar inte i första hand om att stimulera efterfrågan, för den inhemska efterfrågan är tämligen god, utan om att göra investeringar som är riktiga oavsett om det råder hög- eller lågkonjunktur. Det är obegripligt hur Socialdemokraterna kan kritisera en sådan finanspolitik.
Om någon trodde att de har rätt, det vill säga att regeringen äventyrar stabiliteten i statens finanser, skulle dessutom deras ogrundade kritik kunna vara direkt skadlig för Sverige, eftersom den skulle kunna driva upp räntorna på svenska statspapper. Som jag konstaterade i förra veckan verkar dock ingen lyssna på vad S säger, eftersom ränteskillnaden gentemot Tyskland tvärtom ökat i Sveriges favör sedan reformutrymmet på 23 miljarder kronor presenterades av finansministern. Sverige har klart lägre räntor på sina statsobligationer än Tyskland har.
Regeringen håller ekonomin i strama tyglar, men satsar i lågkonjunktur för att bygga Sverige starkare. Det är ansvarsfullt, framtidsinriktat och klokt.

Annonser

Om Andreas Norlén

Jag heter Andreas Norlén, är 43 år, jur dr, Motalabo och riksdagsledamot (M) för Östergötland sedan valet 2006.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s