Julens tradioner består och förnyas

I nästa vecka firar vi jul, en högtid med månghundraåriga anor. Den kristna julen kom till vårt land för kanske tusen år sedan och blandades då med de hedniska ritualer i form av midvinterblot och annat som tidigare ägde rum vid den här tiden på året. Vilka traditioner förknippar vi med julen idag – och vad symboliserar de?

Det var nog ingen slump att det även under antiken firades högtider vid midvintertid, den mörkaste tiden på året. Det fanns ett behov av att komma samman och även att markera att ljusare tider väntar. Det finns belägg för att man i antikens Rom firade ”den obesegrade solens födelsedag” den 25 december, men man kan inte styrka att detta firande senare övergick i det kristna firandet av Jesu födelse. År 354 fastställde dock påven Liberus den 25 december som datum för juldagen och det har varit gällande alltsedan dess.

Ljus och mörker

Även den kristna julen kan lätt diskuteras i termer av ljus och mörker. Jesus sade som bekant ”Jag är världens ljus” och Bibeln berättar hur en lysande stjärna visade de tre vise männen vägen till Betlehem där Jesus låg nyfödd. Många av våra mest älskade julsånger handlar också om kontrasten mellan ljus och mörker, både bildligt och bokstavligt. Det ligger därmed nära till hans att beskriva Jesus som en ljusgestalt – en symbol för det goda – som kommer till världen i en mörk tid. För mig är det fortfarande kärnan i julens budskap: ljuset och godheten står i centrum och förjagar mörkret och ondskan.

Jag tror det är bra för oss att vi en gång om året samlas kring en högtid som påminner oss om att varken det bildliga eller det bokstavliga mörkret är för evigt, att det finns motkrafter, och som också med lite tur får oss att reflektera över vad som är gott och ont, rätt och fel och vad vi kan göra för att leva våra liv lite klokare och lite godare det kommande året. Dessutom tror jag att vi behöver tillfällen att samlas med släktingar och vänner för att uppleva och bygga vidare på gemenskap och vänskap.

Traditioner växer fram och förändras

Mycket av det vi idag upplever som omistliga jultraditioner är som bekant inte av så gammalt datum. Den fryntlige, rödklädde jultomten skapades på 1800-talet men fick brett genomslag först en bit in på 1900-talet. Julgranen har rötterna i en tysk sed från 1400-talet och blev på 1700-talet vanlig i Sverige på gods och herrgårdar, men det var först i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som den blev allmängods i svenska hem. Tv-programmet med Kalle Anka och hans vänner som önskar god jul sändes för första gången i Sverige år 1960.

Som jag ser det är det dock inget problem att traditioner växer fram, förändras och försvinner. Jag tror att traditioner består av en del praktiska omständigheter, en del värdeinnehåll och en del igenkännandets glädje.

De praktiska omständigheterna handlar om att traditioner uppstår i en viss kultur på en viss plats och färgas av hur verkligheten ser ut där och då. Julen var och är en av kristenhetens största högtider och därför var det självklart att man skulle äta det finaste och godaste man hade till jul. I det gamla bondesamhället kunde det handla om skinka, korv och sylta eftersom man just hade slaktat grisen. Hade julen uppstått i vår tid hade vi förmodligen dukat med oxfilé och hummer, eftersom vi uppfattar det som fin och dyr mat. På senare år har vi sett allt mer experimenterande med moderna varianter av klassiska julrätter, ibland för att minska fettet eller göra dem nyttigare på andra sätt, ibland för att variera ingredienserna en aning, men vissa grundsmaker finns ändå kvar. På så sätt bevarar man igenkännandet men anpassar sig till exempelvis vad vi nu vet om hälsosam mat. Man förändrar för att bevara, helt enkelt.

Över tre miljoner varje år

Ett annat typiskt exempel på hur traditioner växer fram ur praktiska omständigheter är Kalle Anka-timman. När den började sändas utgjorde den ett kort fyrverkeri av amerikansk, tecknad film i ett annars i hög grad jämngrått tv-utbud. Som 70-talist minns jag svartvita barnprogram med politiska uppfostringsambitioner och då var förstås en timme Disney på julafton ett välkommet och spektakulärt avbrott. Med tanke på dagens stora utbud av tv-kanaler och tecknad film tror jag kanske inte att Kalle Anka-traditionen kommer att finnas kvar för all framtid, men att många familjer samlas kring någon hållpunkt mitt på eftermiddagen, det tror jag kommer att bestå. De höga tittarsiffrorna – en bit över tre miljoner varje år – handlar nog mer om värdegrunden – familjegemenskap – än om exakt vilket program det rör sig om.

Värdeinnehållet handlar just om vilket budskap som symbolerna och traditionerna förmedlar. Mycket av symboliken i julens budskap gäller – som jag var inne på ovan – kontrasterna mellan ljus och mörker, gott och ont. Adventsljusen, adventsstjärnorna, ljusen i julgranen, de klassiska julsångerna – allt förmedlar ett budskap om hopp och godhet. Det budskapet är så starkt och konkret att jag är övertygad om att de traditionerna kommer att vara mycket långlivade.

Det sätt som julens traditioner utvecklats och utvecklas på är en bra bild av hur ett gott samhälle bör förändras. Början till en tradition uppstår som ett resultat av olika faktorer, sedan blir den mer och mer etablerad i takt med att människor prövar den och tycker om den och då börjar den upplevas som en tradition, men efter en tid gör förändringar i samhället att den börjar förändras och gradvis kanske blir något annat än den var från början. Samtidigt kanske flera andra potentiella traditioner aldrig får fäste utan försvinner utan att någon kommer ihåg dem. Poängen är att traditioner växer fram gradvis i takt med att de prövas och blir beprövade. En tradition etableras inte snabbt, genom ett enda beslut. På samma sätt tror jag att bra, trygga, stabila samhällen bör utvecklas. Man står inte still utan rör sig gradvis framåt, lutad mot beprövad erfarenhet, men man välter inte allt över ända med ett enda beslut.

Låt oss nu än en gång samlas kring våra traditioner och fira jul. Kanske har traditionerna förändrats lite sedan sist, men det mesta är ändå sig likt. Särskilt låter vi ljuset och godheten stå i centrum – i år likväl som alla andra jular.

Annonser

Om Andreas Norlén

Jag heter Andreas Norlén, är 44 år, jur dr, Norrköpingsbo och riksdagsledamot (M) för Östergötland sedan valet 2006.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s