Brottsbekämpning är en trygghetsfråga

En av de viktigaste trygghetsfrågorna i vårt samhälle handlar om att vi var och en inte ska behöva känna oro för att vi ska bli utsatta för brott. Jag har nyligen utsetts att leda en arbetsgrupp inom Moderaterna i Östergötland som ska arbeta fram ett avsnitt om trygghet från brott till Moderaternas regionalpolitiska handlingsprogram inför valet 2014 och jag kommer därför att fokusera lite extra på brottsbekämpning under det nya år som nu stundar.

Även om polis, åklagare och domstolar är statliga myndigheter finns det mycket man kan göra på lokal och regional nivå för att motverka brottslighet. Inte minst har kommunerna i form av både skola och socialtjänst en mycket viktig roll i det förebyggande arbetet. Kommunerna kan också hjälpa till att motverka organiserad brottslighet genom att, i samarbete med Skatteverket, göra återkommande kontroller av hur utskänkningstillstånden på restaurangerna hanteras.

Det lokala och regionala arbetet får jag anledning att återkomma till när arbetsgruppen har något att berätta om. Den här gången tänkte jag ta upp två frågor som rör rikspolitik, nämligen dels kampen mot rattfylleriet, dels bestämmelserna om villkorlig frigivning.

Ta rattfylleristernas bilar

Trafikbrott är allvarliga, eftersom de förekommer runt omkring oss i vår vardag och ofta leder till att människor skadas. Nyligen presenterade regeringens utredare ett förslag om att rattfyllerister ska kunna bli av med bilen mycket oftare än idag.

Förslaget innebär att en bil ska kunna beslagtas och säljas eller förstöras, om den som äger den gjort sig skyldig till flera fall av olovlig körning, rattfylleri eller grovt rattfylleri under en begränsad tid.

Förra året anmäldes cirka 80 000 brott mot trafikbrottslagen. De vanligaste brotten var olovlig körning (cirka 35 000 fall) och rattfylleri (cirka 30 000 fall, varav cirka 12 500 avser rattfylleri under påverkan av narkotika). Dömda för olovlig körning har en återfallsfrekvens på knappt 40 procent inom ett år och drygt 50 procent inom tre år. För rattfylleribrotten är motsvarande siffra drygt tio respektive drygt 20 procent. Återfallsrisken beträffande rattfylleri inte är lika hög som för de andra brottskategorierna, men rattfylleri innebär å andra sidan ofta stora risker för såväl föraren som andra trafikanter, varför de återfall som ändå sker är mycket allvarliga. De verkliga siffrorna är dessutom högre, eftersom underlaget baserar sig på registrerade, inte faktiska, återfall.

Blotta vetskapen om att bilen kan beslagtas och aldrig lämnas tillbaka ska fungera förebyggande mot trafikbrott av olika slag. Beslaget kommer dessutom utöver det straff som utdöms för det brott som begåtts. Därutöver kommer beslag i en del fall att fungera förebyggande helt enkelt eftersom det rent fysiskt hindrar återfallsförbrytare från att sätta sig i en bil och därigenom utgöra en fara för sig själva och sina medmänniskor.

Det är bra att regeringen utreder och kommer med förslag på hur vi ska bekämpa trafikbrott, och jag hoppas att vi snart kommer att få se lagstiftning med den här inriktningen träda i kraft. Oskyldiga skadas i trafiken varje dag till följd av andra människors livsfarliga beteende och vi måste göra allt vi kan för att skapa en tryggare trafikmiljö.

Återfallsförbrytare

Moderaterna har även en rättspolitisk arbetsgrupp på riksnivå under ledning av justitieminister Beatrice Ask. Också den gruppen ska leverera förslag inför valet 2014. Nyligen presenterade arbetsgruppen ett förslag om att återfallsförbrytare inte ska bli villkorligt frigivna efter två tredjedelar av straffet, såsom det vanligen är idag. Det är glädjande att justitieministern nu öppnar för detta. En begränsning av möjligheterna till villkorlig frigivning är något som jag har väckt motioner om i riksdagen.

70 procent av dem som dömts till fängelse för brott återfaller inom tre år och återfallsförbrytarna står för en stor del av brottsligheten. Därför är det mycket tveksamt att, som idag, rutinmässigt tillämpa villkorlig frigivning efter två tredjedelar av straffet för alla intagna, även för dem som sitter i fängelse för femte eller tionde gången.

När en person döms till ett fängelsestraff har domstolen att beakta en mängd föreskrifter beträffande straffmätningen. Vad domstolen däremot inte ska beakta är att straffet i praktiken endast blir två tredjedelar så långt som domstolen bestämmer. Huvudregeln är att den dömde ska friges när två tredjedelar av straffet avtjänats. Det krävs synnerliga skäl för att hålla vederbörande kvar och det innebär att ribban för kvarhållande ligger högt. Detta framstår som en principiellt sett märklig ordning.

Inte med automatik

Det finns goda skäl att ha ett system för villkorlig frigivning, till exempel för att kunna erbjuda dömda brottslingar ett incitament att uppföra sig väl under tiden i anstalt. Om den villkorliga frigivningen i praktiken närmast sker med automatik, och endast uteblir vid allvarlig misskötsel, tycks det dock som om den villkorliga frigivningen inte ger något särskilt starkt incitament till gott uppförande. För att straffet skall fylla sina olika funktioner, bland annat allmänprevention och vedergällning, bör utgångspunkten vara att ett utdömt fängelsestraff ska avtjänas i sin helhet. En undersökning, som lades fram 2007 på regeringens uppdrag, visade att svenska domstolar typiskt sett utdömer straff som ligger i den nedre delen av straffskalan för respektive brott. Till detta skall alltså läggas att straffen endast verkställs till två tredjedelar, vilket gör redan korta straff ännu kortare.

Innan villkorlig frigivning kan komma i fråga, borde en individuell prövning göras – inte bara av om den dömde misskött sig grovt under tiden i anstalt, utan även om det vid en samlad bedömning framstår som rimligt att han friges. Om den dömde är återfallsförbrytare bör det vara ett tungt vägande skäl mot villkorlig frigivning. Den finns bevisligen stor risk för att den dömde återfaller i brott och då finns det knappast någon anledning att släppa ut honom i förtid.

Det är bra att justitieministern arbetar med den här inriktningen. Alliansen tar brottsligheten på stort allvar och strävar efter att göra Sverige till ett tryggt land, oavsett vem man är eller var man bor.

Annonser

Om Andreas Norlén

Jag heter Andreas Norlén, är 43 år, jur dr, Motalabo och riksdagsledamot (M) för Östergötland sedan valet 2006.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s