Till minne av Marianne Karlsson

Idag begravdes fd riksdagsledamoten Marianne Karlsson (C), som satt i riksdagen 1974-1988. Över 200 personer deltog i begravningsgudstjänsten i Vårfrukyrkan i Skänninge. Jag var en av dem som talade vid minnesstunden på Skänninge stadshotell. Här följer mitt tal.

Jag heter Andreas Norlén och är riksdagsledamot på samma östgötabänk som Marianne en gång satt på, men jag är här idag tillsammans med min mor, Gunilla Norlén, främst som företrädare för Länstidningen Östergötland, en tidning som låg Marianne varmt om hjärtat.

Låt mig dock inleda med att säga några ord som riksdagsledamot. När man blir invald i Sveriges riksdag vet man att stolen man sitter på i kammaren är till låns. Andra har suttit på den tidigare och andra kommer att sitta på den senare. Demokratin lever vidare och historien tar aldrig slut. Tiden i riksdagen kan bli lång eller kort, men den är alltid begränsad. Det avgörande är hur man förvaltar det förtroende man har fått av medborgarna under den tid man har förmånen att inneha det.
Min uppfattning är att det är få som har förvaltat sin tid i riksdagen och sitt förtroende från människor i Östergötland så väl som Marianne Karlsson. Med sitt glada skratt, brinnande engagemang och okuvliga energi var hon en färgstark naturkraft med få motsvarigheter.

Vi är idag 15 riksdagsledamöter från åtta partier som representerar Östergötland i riksdagen. Jag vet inte hur många av oss ni kan namnet på, men jag tror att de flesta östgötar inte känner igen mer än någon enstaka. Marianne lyckades däremot med konststycket att bli en känd och uppskattad profil långt utanför Centerpartiet och långt utanför Skänninge. Hon var närvarande, hon var aktiv, hon träffade människor, hon drev debatter. När vi talades vid berättade hon både hur hon hade gett råd till Thorbjörn Fälldin och hur hon var ute och pratade med vanliga människor för att höra vad som rörde sig i folkdjupet. Hon kunde lyssna, hon kunde förklara och hon kunde bilda opinion. Bullupproret, som blev hennes sista riktigt stora strid, gav eko ända ner till Bryssel och uppmärksammades av tidningar i USA.

Östergötland blir lite tystare och lite gråare när Marianne inte längre finns ibland oss, och det inkluderar även Länstidningen Östergötlands redaktion.
Jag och min mor lärde känna Marianne närmare för ungefär 20 år sedan. När vi först sade att vi ville köpa Länstidningen Östergötland tvekade Marianne – skulle verkligen Centerpartiet i Östergötland sälja sin tidning? När väl affären blev av år 2005 var hon dock helt och hållet positiv och hon var alltsedan dess ett stort stöd och gav oss mycket uppmuntran i vårt arbete med att utveckla tidningen och skapa en modern landsbygdstidning som samtidigt behåller sin själ och minns sin historia.

Marianne var på fritiden också en skicklig annonssäljare och sålde mängder av annonser till Länstidningen. Hennes drivkrafter var framför allt att hon ville tidningen väl och tyckte om att prata med folk, men hon var också tävlingsmänniska. Hon sålde så sent som i november 2012 nästan alla God Jul-annonser som publicerades i Länstidningen strax före jul, och hon noterade med viss stolthet att hon hade sålt två annonser mer än året före.

När allt det vi är i yrkeslivet skalas av – när tv-kamerorna i riksdagen slocknar eller när dörren till redaktionen går i lås – och bara människan blir kvar, även då känns det varmt och fint att tänka på Marianne. Hon var en charmerande, erfaren och positiv person som hade så mycket att ge ända in i det sista. Hon var inte den som beklagade sig. För det mesta höll hon modet uppe som hon alltid hade gjort. Även när hon själv hade det svårt kunde hon ge uppmuntran och tröst till andra.

Det finns många ord man kan använda för att beskriva Marianne. Vi kom att tänka på en strof ur Runebergs dikt Frun på Salshult. Den utspelar sig på Karl XII:s tid och handlar om hustrun till en officer och lantbrukare och den slutar så här: “Majorskan, ja hon är äkta.” Så var det med Marianne också. Hennes engagemang var genuint, hennes omsorger kom från hjärtat, så det känns rätt att en dag som denna avsluta genom att säga: “Marianne, ja hon var äkta.”

Annonser

Om Andreas Norlén

Jag heter Andreas Norlén, är 43 år, jur dr, Motalabo och riksdagsledamot (M) för Östergötland sedan valet 2006.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s