Talade om rösträttens införande i riksdagsdebatt

Idag debatterade riksdagen ett betänkande från konstitutionsutskottet som föranledde mig att hålla nedanstående anförande, där jag bland annat redogör för processen som ledde fram till att allmän och lika rösträtt för män och kvinnor infördes. Jag sade följande:

Den 12 september 1921 var en viktig dag i Sveriges historia. För första gången genomfördes val till riksdagen där allmän och lika rösträtt gällde för både män och kvinnor. Därmed var den politiska demokratin fullt genomförd i vårt land.

Vi som är uppvuxna i ett land med ett stabilt, demokratiskt styrelseskick tar demokratin för självklar och upplever att den har funnits mycket länge. Tid är dock någonting relativt. Det har snart gått ett århundrade sedan alla kvinnor och män för första gången fick delta i ett riksdagsval och hundra år är onekligen en lång tid. Å andra sidan – min mormor, Ingrid, var född 1918 och morfar Per föddes 1919, det vill säga ett par, tre år före denna historiska valdag, och det var människor som fanns med mig under hela min uppväxt. Tänker man så blir närheten till den fördemokratiska tiden mycket större, den är bara ett par släktled bort.

Konstitutionsutskottet anser att demokratins genombrott är en så viktig händelse i vårt lands historia att dess hundraårsminne bör markeras särskilt. Utskottet föreslår därför enhälligt i det betänkande vi nu debatterar – och som jag härmed, herr talman, yrkar bifall till – att riksdagen vid lämplig tidpunkt och i lämplig form ska uppmärksamma detta jubileum. Riksdagsstyrelsen bör tillsätta en kommitté med uppdraget att planera och genomföra firandet.

Det betänkande vi nu debatterar heter Allmänna helgdagar m.m. och behandlar motioner även i en del andra frågor, men de kommer jag inte att ta upp i mitt anförande.

Förslaget om hundraårsjubiléet innebär att en motion i ämnet delvis bifalls. Motionären vill att firandet ska äga rum år 2018, eftersom det var på hösten 1918 som regeringen Edén avlämnade den proposition om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män i riksdagsval som vann riksdagens bifall och som ledde fram till de första fullt ut demokratiska valen. Utskottet vill dock inte låsa sig vid ett visst årtal för firandet utan anser att tidpunkten behöver övervägas närmare. Man kan nämligen identifiera flera årtal som centrala i den process som ledde fram till demokratins fullständiga genombrott. Låt mig därför göra en kort beskrivning av denna utveckling.

Genom 1866 års representationsreform avskaffades den föråldrade ståndsriksdagen och ersattes av ett tvåkammarparlament. Andra kammarens ledamöter var direktvalda i enmansvalkretsar – det vill säga som i det brittiska systemet – medan första kammaren utsågs indirekt via landstingskommunerna och de tre största städerna. Rösträtten var dock starkt begränsad genom att rösträtt bland annat förutsatte att man antingen hade viss inkomst eller ägde jordegendomar av visst värde. I riksdagsvalen hade bara män rösträtt, men i kommun- och landstingsvalen fick ogifta kvinnor och änkor som uppfyllde inkomst- eller ägandekraven rösta.

Mot 1800-talets slut ökade kraven på demokratiska reformer av valsystemet. Den första stora rösträttsreformen byggde på en proposition från Arvid Lindmans konservativa regering 1907 och innebar att allmän och lika rösträtt för män infördes i andrakammarvalen från och med 1911. Däremot behölls inkomst- och ägandegränserna för rösträtt i kommun- och landstingsval och därmed för att påverka sammansättningen av första kammaren. Det för framtiden viktigaste med Arvid Lindmans rösträttsreform kan dock sägas vara att valen till andra kammaren gjordes proportionella. Ett reformförslag som hade lagts fram 1906 av den dåvarande liberale statsministern Karl Staaff byggde på att andra kammarens ledamöter fortsatt skulle utses genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Det förslaget föll dock i riksdagen, Staaff avgick och Lindman fick bilda regering.

Lindman insåg att med vidgad rösträtt skulle liberaler och socialdemokrater stärka sin ställning och om den vidgade rösträtten kombinerades med majoritetsval i enmansvalkretsar skulle hans parti, Allmänna valmansförbundet, föregångaren till det som idag är Moderaterna, i princip riskera utplåning. Man kan föra fram olika argument för olika valsystem, men det finns utan tvekan ett antal partier i den här kammaren som har anledning att skänka en tacksamhetens tanke till Arvid Lindman för att han lyckades driva igenom proportionella val till andra kammaren och därmed lägga grunden till det valsystem med partilistor i flermandatsvalkretsar som vi fortfarande har.

Krav på ytterligare rösträttsreformer restes under 1910-talet men blockerades i första kammaren, som kontrollerades av Allmänna valmansförbundet. Det hela kulminerade den dramatiska hösten 1918, då en del tydde på att det kunde bli revolution även i Sverige. Den liberale statsministern Nils Edén lade då fram förslag om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor till andra kammaren. Samtidigt föreslogs också att inkomst- och ägandekraven skulle avskaffas i kommun- och landstingsvalen och därmed indirekt i valen till första kammaren. I ljuset av de dramatiska omvälvningarna i andra delar av Europa valde Allmänna valmansförbundet att vara pragmatiskt och stödja dessa förändringar. När beslutet om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor fattades av riksdagen 1919 och bekräftades 1921 röstade såväl socialdemokrater och liberaler som konservativa för förslaget, inklusive de mest motsträviga, den så kallade förstakammarhögern. Efter 20 års stridigheter genomfördes alltså den fullständiga politiska demokratin i Sverige till sist i bred enighet, genom vad vi idag skulle kalla en blocköverskridande överenskommelse. Vill man, kan man se det som ett tidigt uttryck för den strävan vi numera alltid har när det gäller reformer av det politiska systemet, nämligen att sådana förändringar ska genomföras i brett samförstånd.

Allt detta är onekligen värt att minnas och det är därför lätt att ställa sig bakom förslaget att hundraårsminnet av demokratins genombrott ska firas. Om märkesåret vi främst ska fokusera på är 1918, 1919, 1921 eller något annat år, det finns det anledning att diskutera närmare, men ett jubileumsfirande ska det bli och det är vi överens om – precis som vi alltsedan 1919 har sökt enighet om demokratins spelregler.

Annonser

Om Andreas Norlén

Jag heter Andreas Norlén, är 44 år, jur dr, Norrköpingsbo och riksdagsledamot (M) för Östergötland sedan valet 2006.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s