Rättssäkra sekretessregler

Förbereder mig inför att medverka i P1 Morgon imorgon bitti kl 07.18. Det blir debatt med Peter Eriksson (MP) och ämnet är regeringens förslag till rättssäkra sekretessregler för uppgifter som svenska myndigheter får från utländska myndigheter inom ramen för internationella avtal eller EU-lagstiftning.

Här är mitt anförande från dagens debatt i kammaren i samma ämne:

Det internationella samarbetet i världen har sannolikt aldrig varit mer omfattande än nu. Världens länder samverkar såväl bilateralt som inom ramen för en rad internationella organisationer. Det är bra. Dialog och samverkan mellan världens länder om handel, brottsbekämpning, miljöskydd och en rad andra frågor gynnar alla.

En sak som blir tydlig när man har kontakt med andra länder är att alla är inte som Sverige. Olika länder har olika utgångspunkter och ser saker på olika sätt. Det är uppenbart på många områden. Ett av dem gäller hur man ser på offentlighet för handlingar som finns hos myndigheter.

Vi har en stark offentlighetstradition i Sverige. Sedan lång tid tillbaka ser vi det som en självklarhet att handlingar hos myndigheter på alla nivåer som huvudregel ska vara offentliga och därmed tillgängliga för medborgare och journalister som vill granska hur den offentliga makten utövas. Den traditionen bärs av en övertygelse om att största möjliga öppenhet är ett viktigt verktyg för att så många som möjligt ska känna sig delaktiga i samhällslivet, liksom för att motverka korruption och annat maktmissbruk. En sådan här offentlighetskultur saknas i många länder, där huvudregeln i stället är att handlingar hos offentliga myndigheter är hemliga om inte öppenhet är särskilt påbjuden. Det räcker att titta i kretsen av EU-medlemmar för att hitta många länder som inte har den starka offentlighetskultur som vi har.

Det här har inneburit att Sveriges regering i många förhandlingar om EU-lagstiftning och om internationella avtal har behövt kämpa hårt för att få till en så stor handlingsoffentlighet som möjligt på det aktuella området. Det handlar framför allt om situationen att myndigheter i de olika EU-länderna eller myndigheter i de länder som ingår det aktuella avtalet ska utbyta information med varandra. I dessa olika förhandlingar möter regeringen hårt motstånd från en del andra länder. Regeringen har också drivit på för att EU:s generella lagstiftning om handlingsoffentlighet ska bli så generös som möjligt. Även i det sammanhanget finns länder som drar åt ett helt annat håll.

Vi har en stark offentlighetstradition i Sverige, den ska vi värna och vara stolta över. Regeringen driver hårt i internationella förhandlingar att t.ex. uppgifter som utbyts mellan myndigheter i olika länder ska vara offentliga, men Sverige får inte alltid stöd från andra länder för detta.

Därför kan resultatet av förhandlingarna bli att Sverige inte får gehör för sina krav på största möjliga öppenhet. När det gäller EU-lagstiftning kan vi bli nedröstade i ministerrådet. När det gäller internationella avtal ställs vi inför valet att underteckna avtalet trots allt, eller att ställa oss vid sidan av för att vi inte är nöjda med offentlighetsreglerna i avtalet. Ofta är fördelarna med avtalet så stora att det är bättre att vara med, även om man inte fått precis som man vill.

Det här medför att Sverige, genom EU-lagstiftning och internationella avtal som riksdagen eller EU har godkänt, har åtagit sig att hemlighålla viss information som Sverige kan komma att få från utländska myndigheter inom ramen för avtalet eller EU-lagen. För att Sverige ska leva upp till sina åtaganden enligt avtalet eller EU-lagen måste det därför finnas en bestämmelse i den svenska offentlighets- och sekretesslagen som gör det möjligt att skydda information som vi fått från utländska myndigheter. Det är oklart, och förmodligen osannolikt, att dagens bestämmelse om utrikessekretess ger ett tillräckligt skydd för dessa uppgifter. Lagstiftningen är inte tillräckligt tydlig, särskilt inte efter att Högsta förvaltningsdomstolen tolkat bestämmelsen om utrikessekretess på ett sätt som gör att det i första hand är en handlings innehåll, inte var den kommer ifrån, som ska avgöra om det föreligger sekretess eller inte.

Därför har regeringen föreslagit att en ny bestämmelse ska införas i offentlighets- och sekretesslagen, och det är den vi debatterar här idag. Den innebär att sekretess ska gälla för en uppgift som en myndighet har fått från ett annat land med stöd av en EU-lag eller ett internationellt avtal som EU eller riksdagen har godkänt, om det kan antas att Sveriges möjligheter att delta i samarbetet försämras om uppgiften lämnas ut.

Det är inte fråga om automatisk sekretess. Varje gång någon begär att få ta del av en uppgift som en utländsk myndighet har lämnat till Sverige, ska den svenska myndigheten själv bedöma om det skulle bli svårare för Sverige att delta i samarbetet om uppgiften lämnades ut. Dessutom ska, enligt regeringens förslag, meddelarfriheten gälla även beträffande sådana här uppgifter. Det innebär att myndighetstjänstemän utan att riskera påföljder kan berätta för journalister om innehållet i handlingarna. Regeringen har alltså gjort sekretessbestämmelsen så mjuk som möjligt. Den är konstruerad med ett så kallat omvänt skaderekvisit, vilket innebär att öppenhet är huvudregel och sekretess gäller bara om skadan är sannolik, samtidigt som meddelarfriheten bevaras.

Bestämmelsen är också så tydligt avgränsad som möjligt. Den gäller enbart uppgifter som Sverige har fått från utländska myndigheter inom ramen för EU-lagstiftning eller internationella avtal. Det är uppgifter som Sverige inte hade haft tillgång till om det inte hade funnits något internationellt samarbete. Vi kan förstås välja att inte delta i internationellt samarbete. Då är vi inte bundna av sekretessreglerna i avtalen – men då får vi inte heller del av information från utländska myndigheter och då finns inte heller några uppgifter att lämna ut till allmänheten.

Regeringen har gjort en nyanserad bedömning. Det behövs en sekretessbestämmelse, eftersom vi inte alltid får som vi vill och eftersom det trots allt är bättre att samarbeta än att inte samarbeta – även om man inte alltid får som man vill. Bestämmelsen är väl avgränsad och så mjuk som möjligt, helt i linje med den svenska öppenhetstraditionen. Jag yrkar därför bifall till utskottets betänkande.

Annonser

Om Andreas Norlén

Jag heter Andreas Norlén, är 43 år, jur dr, Motalabo och riksdagsledamot (M) för Östergötland sedan valet 2006.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s