Försvarsfrågan

Försvaret har de senaste dagarna utgjort ett stort debattämne. Min uppfattning är att allmänhetens och medias bild av dagens försvar, vad försvarsreformen innebär och hur läget var när reformen sjösattes är i hög grad vinklad och osaklig. Jag har därför här nedanför klistrat in en text som jag skrev förra året till östgötamoderaternas länsförbundsstämma. Texten utgjorde huvuddelen av länsförbundsstyrelsens svar på ett par försvarspolitiska motioner. Självklart måste Försvarsberedningen nu ta in den ryska aggressionen mot Ukraina i sin analys, men nedanstående text ger en bakgrund till försvarsreformen och en beskrivning av reformens syften och innehåll, även om någon formulering hunnit bli inaktuell sedan förra året.

”Förbundsstyrelsen vill inledningsvis slå fast att förbundsstyrelsen delar motionärernas uppfattning att försvaret av Sverige är en av statens grundläggande uppgifter och att den är viktigare än mycket annat som staten ägnar sig åt. Moderaterna är och förblir ett försvarsvänligt parti.

För att debatten om det svenska försvarets nuvarande tillstånd ska bli meningsfull är det viktigt att göra en korrekt historiebeskrivning. Det var inte så att alliansregeringen vid valsegern 2006 fick ta över ett försvar som var väl utrustat, väl övat och redo att försvara vårt land mot varje tänkbar angripare. Det var inte heller så att varje ung man år 2006 genomförde värnpliktstjänstgöring. I stället hade vi 2006 en försvarsmakt som alltsedan det kalla krigets slut hade blivit föremål för mycket omfattande förändringar i form av förbandsnedläggningar och andra neddragningar och som varken hade lyckats få kontroll på sin ekonomi eller kunde åstadkomma god försvarsförmåga. Försvarsmakten kunde sätta upp förband för internationella insatser, men dessa förband utgjorde inte en integrerad del av försvaret av Sverige, utan övades, skickades iväg och upplöstes vid hemkomsten. Armén kunde kanske ha 10 000 soldater redo för strid på svenskt territorium – om den fick ett års förberedelsetid. Utan en sammanhållande försvarsplanering saknades system för att få personal och materiel på samma plats för att lösa en uppgift i händelse av höjd beredskap. Oövad personal med låga krav på beredskap gjorde att flera förband i princip bara existerade på pappret. Den allmänna värnplikten var i praktiken avskaffad sedan länge. Någon tiondel av alla unga män genomförde värnpliktstjänstgöring och räknar vi även in de unga kvinnorna var det en tjugondel av varje ungdomskull som ”gjorde lumpen”.

Det framstår också som rimligt att hävda att försvaret alltsedan det kalla krigets slut hade lidit av något av en identitetskris. Vad var egentligen försvarets uppgift i den nya värld som utvecklats? En sådan identitetskris beror givetvis i hög grad på bristande politiskt ledarskap.

I denna situation bestämde sig alliansregeringen för att göra en nystart. Ambitionen var att skapa ett försvar som är tillgängligt, flexibelt, interoperabelt och effektivt. Förbanden ska ha hög beredskap och kunna användas såväl för att försvara Sverige och vårt närområde som i internationella insatser. Förbanden ska också lätt kunna samverka med andra.

Ett led i att uppnå detta var att låta den allmänna värnplikten bli vilande (möjlig att aktivera vid krig och krigsfara) och i stället bygga försvaret på anställda soldater, dels stående förband (”fast anställda”), dels kontrakterade förband (personer som tjänstgör periodvis i Försvarsmakten men har annan anställning som huvudsyssla). Nästan alla länder i Europa har avvecklat eller vilandeförklarat värnplikten och gått över till anställda soldater. Också det ryska försvaret kommer att bygga på en hög andel anställda soldater.

I stället för att utbilda kull efter kull med värnpliktiga och sedan skicka hem soldaterna för att aldrig mer fråga efter dem – sådan var verkligheten under ett antal år fram till den nya försvarsreformens genomförande – kommer man nu att kunna ge de anställda soldaterna mer kvalificerad utbildning och därtill en utbildning som försvaret kommer att ha nytta av under ett antal år framöver. Bland annat tack vare att soldaterna är anställda kan förbanden också ha mycket hög beredskap och vara stridsberedda på enstaka dagar eller maximalt en vecka.

I år, 2013, är det första året som försvarsreformen får fullt genomslag. När alla förband om några år är fullt uppbyggda kommer organisationen att bestå av 28 000 soldater (och sjömän). Till detta kommer 22 000 personer i hemvärnet, varav flertalet i de nationella skyddsstyrkorna. Dessa skyddsstyrkor ska bestå av lokalt förankrade soldater som fått betydligt bättre utbildning och utrustning än de tidigare hemvärnssoldaterna och som ska spela en viktig roll i försvaret av Sverige. Sammantaget är alltså avsikten att Försvarsmakten ska bestå av 50 000 personer.

En viktig del av det nya försvaret är att soldaterna ska vara välutrustade och ha modern materiel. Sverige kan inte utrusta en värnpliktsarmé på en halv miljon man med toppmodern materiel, men vi kan se till att de 50 000 som ska tjänstgöra i den nya Försvarsmakten har avancerad utrustning och är välutbildade så att de vet hur utrustningen ska användas. Låt oss inte ha bilden att den värnpliktsarmé som Sverige kunde mobilisera under det kalla kriget hade toppmodern utrustning eller att mobiliseringsförråden var fulla av den allra senaste materiel som stod att finna. Moderaterna kritiserade på den tiden den bristande nivån på soldaternas utrustning. Den snabba tekniska utvecklingen har gjort det än mer uppenbart att det är orimligt att skicka ut svenska soldater i strid med gammal utrustning för att möta en fiende som har satsat på modern teknik.

Genom försvarsreformen lyfts försvaret av Sverige fram av regeringen. Självklart ska Sverige fortsätta att göra internationella insatser, men den nya Försvarsmakten har territorialförsvaret som en central uppgift. De bäst övade och bäst utrustade förbanden ska kunna användas för att försvara Sverige och inte, som tidigare, enbart utformas för internationella uppdrag. Därigenom har försvarets identitetsproblem förhoppningsvis hanterats. Försvarsmakten ska kunna vara verksam i Sverige, i vårt närområde och längre bort, men grundsyftet är detsamma: att värna Sveriges säkerhetspolitiska intressen.

Ett annat inslag i försvarsreformen är att det ska vara möjligt att skala upp Försvarsmaktens storlek i händelse av att spänningarna i vårt närområde ökar. Det är svårt att förutse framtiden och därför måste man ha beredskap för att kunna bygga ut försvaret om det bedöms nödvändigt.

En så stor förändring som försvarsreformen innebär kan inte genomföras friktionsfritt. Det kommer säkert att behöva göras justeringar under resans gång. Hittills har det varit många sökande till varje ledigförklarad utbildningsplats i det nya försvaret, men Försvarsmakten i samverkan med regeringen kommer förmodligen att behöva göra mer för att Försvarsmakten ska vara en attraktiv arbetsgivare. Det kommer också att krävas fortsatt arbete för att hålla ordning på Försvarsmaktens ekonomi och det pågår nu ett intensivt arbete inom både Försvarsmakten och Regeringskansliet för att bedöma hur mycket resurser som Försvarsmakten kommer att behöva under kommande år för att försvarsreformen ska kunna genomföras på ett bra sätt. Som framgår av medierapporteringen ifrågasätter Försvarsdepartementet ibland Försvarsmaktens beräkningar, men det är självklart att en myndighet med så stor budget som Försvarsmakten har måste kunna redogöra med stor noggrannhet för hur man räknat.

Mycket arbete återstår innan försvarsreformen är genomförd, men ÖB har konstaterat att Sveriges försvarsförmåga har ökat sedan 2006. Den uppfattningen delas av Nato. Sverige deltar i Natos Planning and Review Process. I en utvärdering 2011 skrev Nato: "När det gäller nationellt försvar vidmakthåller Sveriges mark- (inbegripet hemvärnet), marin- och flygstridskrafter, med understöd av Försvarsmaktens organisation för logistik, en betydande kapacitet för ett självständigt och samordnat agerande, utan understöd från andra." "Även om Försvarsmakten i extrema fall fortfarande kommer att vara beroende av en mobilisering av reserver, med understöd av hemvärnet, torde Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot alla utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp."

Läs gärna mer här om Natos utvärdering: http://www.regeringen.se/sb/d/524/a/172880?setEnableCookies=true

Förbundsstyrelsen konstaterar att Försvarsmakten sedan flera år – och för första gången på länge – har en ekonomi i balans och att den diskussion som förs om Försvarsmaktens långsiktiga ekonomiska förutsättningar rör perioden från och med 2015. Förbundsstyrelsen konstaterar också att riksdagen på regeringens förslag beslutat om en permanent ökning av försvarsanslagen från och med 2013 som ett led i finansieringen av nästa generations JAS-plan. Förbundsstyrelsen är öppen för att det kan krävas ökade försvarsanslag från och med 2015, men menar att det är för tidigt att ta ställning till den frågan, bland annat eftersom Försvarsberedningens analys inte bör föregripas. Varje eventuell ökning av försvarsanslagen måste också ske inom ramen för en ansvarsfull finanspolitik och måste vägas av mot andra angelägna åtgärder. Förbundsstyrelsen konstaterar också att innan man börjar diskutera en utökning av till exempel antalet soldater måste man rimligen se till att den redan beslutade volymen kan uppnås och ha en god bild av vad det kostar. Förbundsstyrelsen är inte beredd att förorda ett utökat antal soldater på bekostnad av kvaliteten på deras utrustning eller annan försvarsmateriel.

Förbundsstyrelsen vill också påpeka att försvarsanslagen inte har minskat under alliansregeringens tid vid makten. Inte heller har någon ny våg av förbandsnedläggningar drabbat Försvarsmakten. Många andra länder har tvingats skära ner sina försvarsutgifter till följd av statsfinansiella problem, men Sveriges starka ekonomi har gjort att försvarsanslagen kunnat värnas. Anslagen räknas inte automatiskt upp med inflationen, men det sker inte heller med flertalet övriga anslag i statsbudgeten. Det skulle vara omöjligt att bedriva en stram finanspolitik om statens alla utgifter automatiskt ökade i takt med inflationen.”

Annonser

Om Andreas Norlén

Jag heter Andreas Norlén, är 44 år, jur dr, Norrköpingsbo och riksdagsledamot (M) för Östergötland sedan valet 2006.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s