KU-debatt om Riksrevisionsrapport

Jag deltog nyss i riksdagsdebatten om konstitutionsutskottets årliga granskningsbetänkande. Mitt anförande finns nedan. Den principiellt mest intressanta frågan är nog den om relationen mellan KU:s, fackutskottens och Riksrevisionens arbete.

Fru talman!

Den här delen av debatten handlar om konstitutionsutskottets granskning av regeringens information till riksdagen om bemanningen av insatsorganisation 2014 (IO14) samt regeringens styrning av Försvarsmakten, när det gäller införandet av IO14.

Införandet av IO14 är en direkt följd av det försvarspolitiska inriktningsbeslut som riksdagen fattade 2009. Utgångspunkten är att skapa ett försvar som är tillgängligt och flexibelt, som kan sättas in med kort varsel och som kan verka både hemma i Sverige, i vårt närområde och i andra länder.

Till grund för den anmälan som föranledde utskottet att göra den här granskningen ligger en rapport från Riksrevisionen om Försvarsmaktens förmåga att göra uthålliga insatser.

Låt mig inledningsvis konstatera att det finns en särskild ordning för hur rapporter från Riksrevisionen ska hanteras. Riksrevisionen, som är en myndighet under riksdagen, lämnar i sina rapporter vanligen rekommendationer och förslag till regeringen och till de myndigheter som har varit föremål för granskning. Regeringen ska inom viss tid kommentera Riksrevisionens rapport, inklusive rekommendationer och förslag, och redovisa sina kommentarer i en skrivelse till riksdagen. Regeringens skrivelse och Riksrevisionens rapport behandlas sedan i ansvarigt fackutskott. Resultatet brukar bli att skrivelsen läggs till handlingarna, eventuellt kompletterat av att utskottet föreslår riksdagen att besluta om ett eller flera tillkännagivanden till regeringen, till exempel för att uppmana regeringen att vidta vissa åtgärder med anledning av rapporten.

Den Riksrevisionsrapport som vi nu diskuterar behandlas på precis detta sätt. Regeringen skickade i april en skrivelse till riksdagen med sina kommentarer, skrivelsen har behandlats i försvarsutskottet och försvarsutskottet föreslår att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna utan ytterligare åtgärder. Försvarsutskottets betänkande ska behandlas här i kammaren om en vecka, den 17 juni.

Som jag ser det bör utgångspunkten vara att Riksrevisionens rapporter behandlas i ansvarigt fackutskott, i det här fallet försvarsutskottet. Man bör undvika att konstitutionsutskottet utför ett parallellt arbete med samma rapport. Frågan om gränsdragningen mellan KU, fackutskotten och Riksrevisionen behöver därför övervägas ytterligare under KU:s fortsatta arbete.

I det här fallet finns två aspekter i Riksrevisionens rapport som rör sådant KU ofta intresserar sig för, nämligen regeringens myndighetsstyrning och regeringens information till riksdagen, men även dessa aspekter tas upp i försvarsutskottets betänkande och behandlas således av två utskott parallellt. Det framstår inte som en alltigenom ändamålsenlig ordning.

Eftersom oppositionspartierna i KU säger att regeringen brustit vad gäller myndighetsstyrningen av Försvarsmakten och informationen till riksdagen varit bristfällig övergår jag nu till att i sak kommentera dessa frågor.

Det är lätt att inse att oppositionspartierna vill göra så mycket som möjligt av Riksrevisionens granskningsrapporter, i vart fall i den mån rapporterna lyfter fram problem och förbättringsmöjligheter. Om Riksrevisionen har påpekat vissa problem är det förstås enkelt för en oppositionspolitiker att utbrista: ”Bra sagt, så tycker jag också”. Det är vad oppositionspartierna gjort i KU. Utan att göra någon närmare, egen analys av regeringens styrning av Försvarsmakten instämmer oppositionspartierna i Riksrevisionens synpunkter, men skruvar upp tonläget något.

Riksrevisionens tre rekommendationer till regeringen är ganska milt utformade. De lyder ungefär så här.

Gör en operativ studie av vilka krav som ska gälla framöver för insatsverksamheten

Förtydliga viktiga begrepp i styrningen såsom ”insatser”, ”uthålligt” och

”över tiden”.

Ställ tydligare krav på Försvarsmaktens återrapportering.

Det är precis den här typen av konkreta och framåtsyftande förbättringsförslag som en bra revisor ska lämna. Förslagen visar på förbättringsmöjligheter och regeringen säger också i sin skrivelse att flera av förslagen ska beaktas i arbetet med nästa försvarspolitiska inriktningsproposition.

Låt mig dock framhålla att det faktum att Riksrevisionen har identifierat förbättringsmöjligheter inte med automatik innebär att KU måste komma fram till att det har förekommit brister som ska kritiseras. Riksrevisionen och KU arbetar med olika måttstockar.

Det Riksrevisionen genomför med sina granskningsrapporter är så kallad effektivitetsrevision. Riksrevisionen skriver på sin hemsida att målsättningen med granskningen är att se till att staten med hänsyn till allmänna samhällsintressen får ett effektivt utbyte av sina insatser.

Med den utgångspunkten kan man nog alltid komma fram till förbättringsförslag. Det finns alltid saker som kan göras mer effektivt. Riksrevisionens arbete är viktigt, men det är ett annat arbete än det KU bedriver.

När konstitutionsutskottet granskar inkomna anmälningar är den huvudsakliga frågan om regeringen har följt lagar och praxis som reglerar hur regeringen ska agera i olika sammanhang. Har beredningsrutinerna följts? Har beslutsunderlagen dokumenterats? Har tidsfrister iakttagits?

Riksrevisionen ställer frågan ”Kan det göras mer effektivt?”. KU ställer frågan ”Är det lagligt?”. För att säga det uppenbara: Om Riksrevisionen påpekar att en myndighets verksamhet kan bedrivas mer effektivt och ger regeringen råd om hur myndighetsstyrningen kan förbättras, så innebär inte det med nödvändighet att regeringen har brutit mot någon regel som rör hur myndigheter ska styras.

I det här fallet har Riksrevisionen påpekat att t.ex. att regeringen borde förtydliga innebörden av vissa begrepp som används i styrningen av Försvarsmakten. Det skulle göra styrningen mer effektiv. Innebär det att man kan dra slutsatsen att regeringen har – med oppositionspartiernas uttryck – ”brustit” i styrningen för att dessa begrepp inte har varit så preciserade som Riksrevisionen föreslår. Självfallet inte.

Frågor om regeringens myndighetsstyrning har behandlats av KU många gånger. Ett viktigt ställningstagande är det som handlar om dåvarande utbildningsministern Thomas Östros styrning av CSN. Det hade under en följd av år förekommit problem med CSN:s verksamhet. KU kritiserade Thomas Östros för bristande myndighetsstyrning, eftersom han inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att rätta till problemen, trots att de varit kända under lång tid. Av detta kan man dra några slutsatser. För att en minister ska kritiseras för bristande myndighetsstyrning ska det 1) förekomma problem i myndigheten, 2) problemen ska ha varit återkommande, inte en engångshändelse och 3) ministern ska ha underlåtit att vidta åtgärder eller ha vidtagit otillräckliga åtgärder.

I fallet med Försvarsmakten förs visserligen en omfattande debatt i samhället om försvarsförmåga och mycket annat, men det vi nu diskuterar handlar om utvecklingen av insatsorganisation 2014. Av den beskrivning som Försvarsdepartementet har lämnat, och som bygger på bl.a. rapporter från Försvarsmakten, framgår att införandet av den nya insatsorganisationen i allt väsentligt genomförs i enlighet med riksdagens beslut från 2009. Beslutet innebar att de olika organisatoriska enheterna skulle vara etablerade 2014, men att det kunde dröja ytterligare ett antal år innan all personal var på plats. Verkligheten överensstämmer med den beskrivningen.

Man kan alltså med fog ifrågasätta om det i just frågan om införandet av insatsorganisationen föreligger problem i det avseende som krävs för att påpeka brister. Jag anser inte det. Därmed blir det också svårt att diskutera om problemen varit återkommande och om ministern har vidtagit tillräckliga åtgärder. Låt mig ändå säga att det framkommit i granskningen att regeringen och försvarsministern vidtagit en rad åtgärder för att genomföra det riksdagen har beslutat i den försvarspolitiska inriktningspropositionen. Allt från beslut om instruktion och regleringsbrev för Försvarsmakten till särskilda uppdrag. Regeringen har också tillsatt utredningar för att fördjupa analysen av vissa frågor, bl.a. hur personalförsörjningssystemet kan fortsätta att utvecklas inom ramen för den nya ordningen. Försvarsdepartementet följer dessutom uppenbarligen utvecklingen inom Försvarsmakten mycket noga, både när det gäller ekonomin och andra frågor. Införandet av insatsorganisationen rullar på, i allt väsentligt enligt plan, och regeringen agerar alltså mycket aktivt för att säkerställa att så sker. Vad finns det då att kritisera?

En annan aspekt som tas upp i ärendet är informationen från regeringen till riksdagen om utvecklingen av insatsorganisation 2014. Regeringen har informerat riksdagen i flera, på varandra följande budgetpropositioner och har även lämnat information på andra sätt. Till exempel fanns i budgetpropositionen för 2014 en bilaga på 36 sidor med en fördjupad redovisning angående Försvarsmaktens personalförsörjning. Riksrevisionen menar i sin effektivitetsrevision att det finns utrymme för förbättringar i kommunikationen från regeringen till riksdagen. Därifrån till att hävda, som oppositionspartierna i KU gör, att kommunikationen har varit förtjänar kritik av KU är steget långt. Vi från allianspartierna anser tvärtom att informationen till riksdagen varit i enlighet med gällande regler och praxis.

Annonser

Om Andreas Norlén

Jag heter Andreas Norlén, är 44 år, jur dr, Norrköpingsbo och riksdagsledamot (M) för Östergötland sedan valet 2006.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s