Slutreplik till UNT

Jag har fört en debatt i Upsala Nya Tidning (UNT) om Decemberöverenskommelsen, men nedanstående inlägg kommer inte att publiceras, eftersom debattredaktionen satt streck i debatten. Jag publicerar det därför här i stället.

Lars Hallén och Ingemund Hägg fortsätter (UNT 25 januari) sin agitation mot Decemberöverenskommelsen, nu med den extra kryddan att de anklagar mig för att inte ta mitt uppdrag på tillräckligt allvar, eftersom jag inte instämmer i deras analys av överenskommelsen. Mot bakgrund av att de i sitt förra inlägg talade om ”förakt för demokratin” och påstod att Sverige kastats in i ”en permanent konstitutionell kris” tolkar jag dock omdömena om mig som ett utslag av moderation från deras sida.

De hävdar att KU:s ordförande har ansvar för att ”leda arbetet med att granska formfrågor med sin… kontrollmakt” och att jag borde granska Decemberöverenskommelsen med ”oväld”. KU:s roll i det konstitutionella kontrollsystemet är dock att granska regeringen, inte riksdagen. Arbetet sker genom vår granskning av arbetsprocesser och organisationsfrågor i Regeringskansliet samt den granskning som bygger på anmälningar från riksdagsledamöter mot enskilda statsråd. Det är däremot inte KU:s uppgift att granska politiska överenskommelser mellan riksdagens partier.

Vad gäller ”formfrågor för riksdagsarbetet” är KU:s roll att bereda förslag till ändringar av det regelverk som styr riksdagens arbete, t.ex. riksdagsordningen. Decemberöverenskommelsen innehåller dock inga förslag till ändringar av riksdagens regelverk och blir inte heller på den grunden en fråga för KU. Riksdagsarbetet kommer i formellt hänseende att bedrivas på samma sätt denna vår som förra våren och många andra vårar.

Hallén och Hägg argumenterar även i övrigt på ett sätt som visar att de befinner sig långt från det praktiska, politiska arbetet.

De säger först att de inte har något emot överenskommelser mellan riksdagens partier, för att sedan ifrågasätta Decemberöverenskommelsen med hänvisning till ”ledamöternas grundlagsskyddade rätt att agera självständigt i riksdagen” och att överenskommelsen innebär ett försök att reducera antalet ledamöter från 349 till 300. Det de inte vill se är att varje uppgörelse mellan företrädare för riksdagspartierna innebär att riksdagsledamöterna förväntas rösta i enlighet med uppgörelsen och att möjligheten att ”agera självständigt” i praktiken begränsas. Varje riksdagsledamot är juridiskt fri att rösta i strid med varje uppgörelse, men vårt partisystem förutsätter att partiernas företrädare agerar samordnat i omröstningar och att partiföreträdare kan ingå uppgörelser å partiernas vägnar.

Varje uppgörelse som inte inkluderar alla partier innebär också att ledamöterna från de partier som står utanför förlorar möjligheten att påverka beslutet eller, för att anknyta till Halléns och Häggs beskrivning, att antalet ledamöter med makt i frågan reduceras från 349 till ett lägre tal.

Torekovskompromissen om statsskicket ingicks 1971 mellan förhandlare från S, M, C och FP och har i praktiken bundit partierna och deras riksdagsledamöter alltsedan dess, trots att ingen enda av dagens riksdagsledamöter ens satt i riksdagen för 44 år sedan. I frågan om statsskicket är det de 238 ledamöterna från dessa partier som har makten, medan övriga 111 är bortspelade – och detta är helt i enlighet med demokratins spelregler. Vi kräver inte att riksdagens beslut ska vara enhälliga.

Till sist får vi veta vad Hallén och Hägg vill se i stället för Decemberöverenskommelsen: Kohandel. I budgetfrågan innebär det att Alliansen ska förhandla med regeringen och enas om en fadd kompromiss. Denna lösning var och är den som står högst på Stefan Löfvens önskelista. Han övergripande mål är att splittra Alliansen och återgå till en ordning där S håller i taktpinnen och regerar med stöd av de andra partier som behövs. Decemberöverenskommelsen förhindrar detta under två mandatperioder framåt.

Den främsta nackdelen med ”stora koalitioner” är härutöver att de politiska alternativen blir otydliga. Vem är regering och vem är opposition i ett läge när den ekonomiska politiken utformas av nästan alla partier gemensamt? Väljarnas möjligheter att påverka politiken reduceras också, om nästan alla partier oavsett valresultat kokar en gemensam budgetsoppa. I en demokrati är det viktigt att det finns flera reella regeringsalternativ att välja bland och väljarnas intresse för politiken tenderar att öka när konfliktlinjerna är tydliga. Det är därför mer demokratiskt med två tydliga regeringsalternativ som står för varsin distinkt ekonomisk politik än att flertalet partier samlingsregerar på budgetområdet.

ANDREAS NORLÉN

Ordförande (M) i riksdagens konstitutionsutskott

Annonser

Om Andreas Norlén

Jag heter Andreas Norlén, är 44 år, jur dr, Norrköpingsbo och riksdagsledamot (M) för Östergötland sedan valet 2006.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s