Idag minns vi Thorbjörn Fälldin – en rese inom svensk borgerlighet

När det nu blivit dags att summera Thorbjörn Fälldins långa liv finns ett datum som är viktigare än alla andra: den 19 september 1976. Den dagen hölls riksdagsval och Socialdemokraternas mer än fyra årtionden långa maktinnehav bröts. Det var början till slutet på det som i praktiken höll på att bli en socialdemokratisk enpartistat och slutet på början av en process mot tätare borgerligt samarbete.

När Thorbjörn Fälldin blev statsminister strax efter valet hade flertalet svenskar inget eget, levande minne av någon borgerlig regeringschef. Man fick gå tillbaka till bondeförbundaren Axel Pehrsson-Bramstorps sommarregering några månader 1936 för att hitta en statsminister från något annat parti än Socialdemokraterna och i praktiken till Carl Gustaf Ekmans och Felix Hamrins frisinnade regeringar 1930-1932 för att hitta icke-socialistiska regeringar som utövade egentligt, politiskt inflytande.

Socialdemokraterna hade sedan länge börjat ta makten för given och se sig själva som det statsbärande partiet i Sverige. Med detta långa maktinnehav följde förstås arrogans och så småningom även tecken på maktmissbruk. Nuvarande Europaparlamentarikern Marita Ulvskog (S) kommenterade maktskiftet 1976 som att ”det kändes som en statskupp”. Det var ett uttalande som var nog så talande för stämningsläget inom socialdemokratin.

Mot bakgrund av detta kan man inte överskatta betydelsen av att de borgerliga partierna vann valet 1976 och kunde bilda en majoritetsregering. Det visade både svenska folket och svensk borgerlighet att det socialdemokratiska maktinnehavet inte byggde på en naturlag. Det gick att få till maktskiften även i Sverige. Än mer sensationell var valsegern 1976 om man betänker att den vanns under det röda 1970-talet, när tidsandan var vänsterinriktad, många socialdemokrater öppet pläderade för socialism och LO ville socialisera näringslivet genom löntagarfonder.

Under de 40 år som gått sedan 1976 har vi sett återkommande maktskiften. Sverige har haft 17 år med borgerliga regeringar och 23 år med S-regeringar. Socialdemokraterna har gått från att vara ett parti med en bra bit över 40 procent av rösterna till att bli ett mer normaleuropeiskt socialdemokratiskt parti med runt 30 procents väljarstöd. Det här är sunt och bra för svensk demokrati.

Under de 40 år som gått har vi också sett ett allt tätare borgerligt samarbete. Inför valet 1976 var det svårt att få de tre borgerliga partiledarna att ställa upp på att vara med på samma bild. Nu har borgerligheten sedan länge ett etablerat allianssamarbete, har gått till val tre gånger på en gemensam alliansplattform och planerar att göra det en fjärde gång 2018. Det är bra för svensk demokrati att det finns tydliga regeringsalternativ och att väljarna före valet får veta vilken politik de får om de röstar för ett av alternativen.

Under de 40 år som gått har vi dessutom sett omfattande reformer som har gjort Sverige friare och öppnare och skapat ett Sverige med växande välstånd. De borgerliga regeringsåren 1976-1982 präglades av den internationella lågkonjunkturen och vår inhemskt skapade strukturkris – Sveriges första riktiga krock med det som nu kallas globaliseringen – men då lades ändå grunden för mycket av det reformarbete som sedan skulle följa.

Thorbjörn Fälldin var en pionjär och katalysator för den goda utveckling som varit under dessa fyra årtionden. Det gör honom till en av 1900-talets viktigaste politiker i Sverige. Han samlade borgerligheten under sin ledning och vann både valet 1976 och valet 1979. Regeringssamarbetet mellan C, M och FP var som bekant inte friktionsfritt, men mycket åstadkoms ändå och de som var med drog många viktiga erfarenheter som låg till grund för samarbetet i regeringen Bildt 1991-1994 och för bildandet av Alliansen 2003. Utan regeringserfarenheterna från 1970-talet är det fullt möjligt att den borgerliga samlingen hade dröjt ytterligare ett eller flera årtionden, om det någonsin hade kommit till stånd.

Thorbjörn Fälldin kämpade också för borgerliga värderingar som stod i skarp kontrast till mycket av det som hade varit norm i samhällsdebatten. Tidsandan satte den starka staten före individen, storskalighet och centralisering före underifrånperspektiv och frivillig samverkan, storindustri före ansvar för att vårda miljön för kommande generationers skull. Här behövdes motkrafter och Thorbjörn Fälldin blev på 1970-talet central i arbetet med att skifta fokus i samhällsdebatten.

Thorbjörn Fälldin var också som person rätt man på rätt plats vid rätt tid. Han var lugn, sansad och stadig, i en tid när vänstervågorna svallade högt och de politiska konflikterna var infekterade. Genom sitt personliga ledarskap visade han att man inte behöver höja tonläget för att få något sagt och att man inte måste komma med de vassaste replikerna för att vinna en debatt. Hans temperament och ledarstil var något Sverige behövde för att kunna börja växla spår in mot en mer sansad samhällsdebatt.

Thorbjörn Fälldins var en rese i svensk politik. Han förtjänar att bli ihågkommen med värme och respekt. Han stod för borgerligt samarbete och borgerliga värderingar och han bröt socialdemokraternas maktmonopol. Hans gärning förtjänar en framskjuten plats i Sveriges 1900-talshistoria och i historien om svensk borgerlighet. Tack!

/Texten publicerades ursprungligen i Länstidningen Östergötland./

Annonser

Om Andreas Norlén

Jag heter Andreas Norlén, är 43 år, jur dr, Motalabo och riksdagsledamot (M) för Östergötland sedan valet 2006.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s