S-populism om hovets ekonomi

Jag har idag debatterat i kammaren frågan om redovisning av hovets ekonomi. Regering och riksdag får en bra redogörelse från hovet. Den enda orsaken till att socialdemokraterna nu plötsligt driver frågan – efter att ha röstat för avslag på liknande motioner hela förra mandatperioden – är att de vill plocka poäng när mediedrevet går mot kungen. Här nedan följer mitt anförande.

Hovets totala omsättning per år uppgår till ungefär 346 miljoner kronor. Därav utgör anslaget från riksdagen ungefär en tredjedel, 123 miljoner kronor. Resterande två tredjedelar utgörs av dels intäkterna från Kungliga Djurgårdens förvaltning, dels intäkter från visningen av de kungliga slotten i form av t ex av entréavgifter. Då kan man fråga sig: Hur mycket av den tredjedel av hovets omsättning som kommer från riksdagen är föremål för noggrann bokföring och extern revision? Svaret är: allt, 100 procent, varenda krona. Hur mycket av hovets övriga omsättning är föremål för noggrann bokföring och extern revision? Allt, 100 procent, varenda krona.

Omsättningen på 346 miljoner kronor består av tre huvuddelar: hovstaten, slottsstaten och Kungliga Djurgårdens förvaltning. Hovstaten svarar för bland annat verksamhetens ledning och administration, planering av program och andra officiella åtaganden, representation, statsbesök, ceremonier och kommunikation. Slottsstaten svarar för förvaltningen av de kungliga slotten, medan Kungliga Djurgårdens förvaltning just förvaltar Djurgården. Hovets ekonomiavdelning svarar för all bokföring som rör dessa tre verksamhetsdelar, både det som finansieras via riksdagens anslag och det som bekostas på annat sätt. Slottsstatens och Djurgårdsförvaltningens räkenskaper granskas av Riksrevisionen, som skickar sin revisionsberättelse till regeringen, medan hovstatens räkenskaper granskas av ett auktoriserat revisionsföretag.

Hovstatens omsättning uppgår till 63 miljoner kronor, dvs mindre än en femtedel av hovets hela omsättning på 346 miljoner kronor. Det är dessa 63 miljoner som har förorsakat så mycket uppståndelse och debatt.

Låt mig sätta in dessa 63 miljoner i ett historiskt sammanhang. När Sverige år 1810 fick en ny kungaätt, ätten Bernadotte, var statens finanser i ett uselt skick efter det katastrofala Finska kriget. Då träffades en överenskommelse som innebar att kungen avstod slott och kungsgårdar till staten, vilket bidrog till en sanering av statsfinanserna. I gengäld lovade riksdagen att ge kungen ett årligt anslag som skulle bekosta hovet. Detta anslag skulle kungen själv förfoga över, utan att behöva redovisa för någon hur pengarna användes.

Att kungen själv kunde förfoga över anslaget illustrerar att hovet inte är en myndighet som lyder under regeringen eller riksdagen, utan en organisation direkt underställd statschefen. Om man vill ändra relationen mellan hovet och regeringen måste därför hovet och regeringen förhandla och träffa en överenskommelse om detta. Hovets oberoende ställning i förhållande till regering och riksdag bekräftades genom 1971 års Torekovskompromiss mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna. Torekovskompromissen var ett led i arbetet med 1974 års regeringsform och innebar att frågan om statsskicket avgjordes. Sverige förblev en monarki, men monarken fråntogs all politisk makt.

Slottstatens verksamhet har sedan länge granskats av Riksrevisionen eller dess föregångare, och 1996 kom hovet och regeringen överens om att hovet varje år ska avge en verksamhetsberättelse över sin samlade verksamhet. Den ser ut så här och innehåller en redogörelse för hovets hela verksamhet samt årsredovisningar och revisionsberättelser för slottsstaten och Djurgårdsförvaltningen. Sedan år 2006 innehåller den också en mer detaljerad redovisning av hovstatens verksamhet, vilket är en följd av att överenskommelsen mellan hovet och regeringen omförhandlades och utvecklades år 2005. I verksamhetsberättelsen ska anges fördelningen av kostnaderna mellan hovstatens organisatoriska delar, antalet anställda, antalet resdagar, antalet gäster vid representation samt uppgifter om hovstallet. Av de 63 miljoner vi talar om utgörs tre fjärdedelar, över 46 miljoner, av personalkostnader.

Två gånger på senare år, 1996 och 2005, har alltså socialdemokratiska regeringar förhandlat med hovet och kommit överens om hur hovet ska redovisa sin verksamhet för regeringen. Det här är bra överenskommelser och den redovisning som hovet ger innebär att regering och riksdag får en god bild av hur hovets resurser används – samtidigt som hovets oberoende ställning bevaras.

Detta var också den socialdemokratiska hållningen under hela förra mandatperioden. Vid ett par tillfällen motionerade enskilda socialdemokrater om ökad insyn i hovstatens ekonomi, men de fick inte stöd av den socialdemokratiska gruppen i KU och motionerna avslogs enhälligt. Förra året yrkade Vänsterpartiets KU-ledamot bifall till en motion i ämnet från en socialdemokratisk riksdagsledamot, men socialdemokraterna i KU röstade för avslag.

I år, däremot, har socialdemokraterna bytt åsikt och kräver plötsligt i en motion, som undertecknats av alla de socialdemokratiska ledamöterna i KU, att det ska bli ökad insyn i hovets ekonomi. Vad är då skillnaden mellan 2011 och 2010? Vad är det som gör att socialdemokraterna gör helt om? Jag vet bara en enda skillnad, en bok: ”Den motvillige monarken”. Den boken handlar inte alls om hovets ekonomi, men den gav upphov till ett mediedrev mot kungen, som gjorde det legitimt att angripa kungen och hovet från alla håll och kanter. Den som både ville ha en plats i strålkastarljuset och försvaga monarkin hade ett gyllene tillfälle. Den chansen tog socialdemokraterna i KU väl vara på.

Monarkins och hovets ställning blev 1971 föremål för en bred och långsiktig överenskommelse, Torekovskompromissen. Där bekräftas, som jag tidigare sagt, hovets oberoende ställning. Dagens förslag från oppositionen är ett sätt att försöka undergräva hovets oberoende. Socialdemokraterna har på senare tid ifrågasatt flera långsiktiga och breda överenskommelser, först pensionsöverenskommelsen och nu Torekovskompromissen. Det är inte att ta ansvar för Sverige. Alliansen vill vårda dessa överenskommelser och jag yrkar därför avslag på utskottets betänkande i denna del och bifall till Alliansens reservation.