Inledningstal vid tryckfrihetsseminarium

Jag inledningstalade nyss vid riksdagens stora tryckfrihetsseminarium, som högtidlighåller att det just idag är 250 år sedan 1766 års tryckfrihetsförordning utfärdades. Finlands fd president Tarja Halonen är på plats, liksom riksdagens talman och finska riksdagens grundlagsutskotts ordförande. Här är mitt anförande:

Fru president, herr talman, fru utskottsordförande, värderade riksdagskollegor från Finland och Sverige, mina damer och herrar!

Som ordförande i riksdagens konstitutionsutskott vill även jag hälsa er alla varmt välkomna till dagens högtidsseminarium. Det är en stor glädje för mig och mina kollegor i konstitutionsutskottet att få dela den här festdagen med alla er, en festdag när vi tillsammans firar att det just idag är precis 250 år sedan 1766 års tryckfrihetsförordning utfärdades.

Dagens seminarium anordnas av Sveriges riksdag och dess konstitutionsutskott i samarbete med Finlands riksdag, vars grundlagsutskott med ordföranden i spetsen är väl representerat här idag. Jag och mina kollegor i konstitutionsutskottet deltog i september i ett liknande högtidsseminarium i Finlands riksdag och jag vill gärna ta detta tillfälle i akt att åter tacka för den gästfrihet som Finlands riksdag då visade oss.

Inför dagens seminarium har en imponerande, fyllig, spränglärd och mycket intressant jubileumsskrift om tryckfrihet utarbetats. Den heter ”Fritt ord 250 år. Tryckfrihet och offentlighet i Sverige och Finland – ett levande arv från 1766”. Boken är en antologi, där en rad mycket kvalificerade författare – jurister, politiker, historiker, publicister – från Finland respektive Sverige ger olika perspektiv på tryckfriheten i historien och nutiden, och alla som närvarar vid dagens seminarium kommer att få varsitt exemplar. Boken kommer därefter att kunna beställas från riksdagen. Den har utarbetats under ledning av en redaktionskommitté, som har bestått av Bertil Wennberg, tidigare kanslichef vid KU, professor Hans-Gunnar Axberger, tidigare hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt och juris doktor Kristina Örtenhed, föredragande vid KU:s kansli. Jag som har följt arbetet vet att redaktionskommittén har lagt ner ett mycket stort arbete på att färdigställa boken, och jag vill å utskottets och riksdagens vägnar framföra ett stort och varmt tack till kommittén för ett mycket välförrättat värv. Stort tack också till alla som bidragit med texter till boken och till övriga som bidragit till bokens tillkomst. Redaktionskommittén har även arrangerat dagens seminarium – varmt tack också för det.

Innan jag övergår till att säga några ord om tryckfrihet vill jag gärna konstatera att det här också är en dag när vi uppmärksammar vår gemensamma svensk-finska historia och de nära banden mellan våra två länder.

Det sägs ibland att Finland var en del av det svenska riket, men det är ett förenklat sätt att beskriva saken på. Sverige och Finland utgjorde varsin halva av ett rike, tätt sammanflätat på en rad olika sätt, och det gick inte riktigt att se var den ena rikshalvan började och den andra slutade. Finska och svenska soldater kämpade sida vid sida på slagfälten under 30-åriga kriget, finska och svenska riksdagsledamöter samlades till riksdag för att fatta beslut om rikets angelägenheter, finska och svenska män och kvinnor reste fram och tillbaka över Östersjön på grund av arbete, affärer, kärlek, politik och många andra orsaker.

I både Finland och Sverige finns många spår av vårt gemensamma historiska och kulturella arv. Konstitutionsutskottet i Sveriges riksdag inrättades 1809 och dess förste ordförande hette Lars Augustin Mannerheim, medlem av samma adelsfamilj som marskalken och presidenten Gustaf Mannerheim. Marskalk Mannerheims brorson blev över 90 år gammal och bodde i Linköping i min valkrets, Östergötland, och jag hade en gång glädjen att träffa honom över en kopp kaffe.

Marskalk Mannerheim är en hjälte i Finlands och Nordens historia, men även när det gäller historiska skurkar är kopplingarna mellan våra länder många. Kommendanten på Sveaborg, som kapitulerade för ryssarna, var en svensk adelsman. En av hans sentida ättlingar bor också i Östergötland – på samma sätt som marskalk Mannerheims brorson. Så ser man hur historiens väv håller våra båda länder samman.

Det vi högtidlighåller här idag, 1766 års tryckfrihetsförordning, är ytterligare ett bevis på våra gemensamma historiska band. Tryckfrihetsförordningen gällde förstås i hela riket, vilket innebär att både Finland och Sverige för 250 år sedan fick den dåtida världens mest liberala tryckfrihetslagstiftning.

Tryckfrihetsförordningens tillkomst är i hög grad förknippad med Anders Chydenius. Han var präst i Österbotten och en varm anhängare av idéer om politisk och ekonomisk frihet, inklusive tryckfrihet. Vid riksdagen 1765-1766 var han medlem av partiet de yngre mössorna, som då dominerade riksdagen, och hans arbete var av stor betydelse för att tryckfrihetsförordningen skulle antas.

I Sverige kallas Chydenius ibland för ”den svenska liberalismens fader”, men han kom som sagt från Österbotten i den östra rikshalvan. Det var alltså en finne som var den svenska liberalismens fader. Så ser man åter hur historiens väv håller våra länder samman.

Chydenius uttryckte sitt försvar för tryckfriheten bland annat på följande sätt:
”Är ett yttrande orimligt så kommer snart någon att motbevisa det. Är det byggt på sanning så är det oövervinnerligt. Jag finner sannerligen inte den minsta orsak till varför trycket ska vara under svårare censur än vårt tal.”

Chydenius var dock inte den förste som argumenterade för tryckfrihet i det svensk-finska riket. Den förste som skrev ett mer utvecklat försvar för tryckfriheten hette i stället Peter Forsskål. Han skrev bland annat: ”En klok regering ger allmänheten hellre möjlighet att yttra sitt missnöje med pennor än med gevär”.

Men inte heller Peter Forsskål kom från Stockholm eller Göteborg eller någon annan stad i den västra rikshalvan. Han var son till en präst i Helsingfors. I öster fanns alltså tidigt en förståelse för hur viktig tryckfriheten är och denna åsikt spred sig från öster till väster och gjorde att den svensk-finska riksdagen 1766 antog en tryckfrihetslagstiftning av ett slag världen dittills inte hade skådat. Dessutom infördes det vi idag kallar offentlighetsprincipen, rätten att få ta del av allmänna handlingar. Därmed skulle man kunna säga att tryckfriheten är ett av den finska rikshalvans viktigaste bidrag till vårt gemensamma historiska arv. Så ser man hur historiens väv håller våra länder samman.

Tryckfriheten är ett historiskt arv, men ett arv som måste vara starkt och levande och som därför hela tiden måste vårdas och försvaras. Tryckfriheten utmanas alltid av krafter som inte vill ha öppenhet, debatt, insyn och kritik. I vår egen tid ser vi hur tryckfriheten angrips av extremister med olika politisk inriktning – högerextremister, vänsterextremister, islamistiska extremister. De har helt olika världsbild men de har det gemensamt att de inte tål kritik, debatt, att bli ifrågasatta. Sådan är extremismens natur.
Vi ser också hur kriminella grupperingar försöker hindra granskande journalister från att belysa de brottsliga nätverken och deras verksamhet.

Varje år presenterar organisationen Reportrar utan gränser sitt pressfrihetsindex, där världens länder rangordnas utifrån hur väl skyddad pressfriheten är. Sverige ligger mycket högt på listan och har en stark pressfrihet – men Sverige förlorade flera placeringar mellan 2015 och 2016 till följd av ökande hot mot journalister och medieredaktioner.

Förutom hot från extremister och andra kriminella personer tvingas journalister också stå ut med hot från vad man skulle kunna kalla ”vanliga människor”. Inte minst sportjournalister hotas och då av personer som är missnöjda med rapporteringen om ett visst lag eller en viss idrottshändelse. Vi vet också att hot och hat flödar i sociala medier och att inte minst unga människor utsätts för detta hat. Det visar att vi gemensamt behöver arbeta för att öka respekten för varje människas rätt att säga sin mening utan att utsättas för hot och hat, liksom för medias rätt att granska och rapportera utan att hållas tillbaka av hotelser och våld.

Låt mig samtidigt konstatera att man ibland i debatten får intrycket att tryckfriheten att lätt att vara för i princip, men att stödet ibland vacklar när frågorna ställs på sin spets. Det är därför viktigt att betona att tryckfriheten behöver alla sina vänner, och det särskilt när den utmanas eller ifrågasätts. Det är först när en text gör någon upprörd som tryckfriheten verkligen behöver försvaras.

En annan utmaning som just den svenska tryckfrihetsregleringen ställs inför, med sina många och detaljerade bestämmelser på grundlagsnivå, är behovet att förklara och motivera vårt regelverk, när våra europeiska vänner vill införa EU-bestämmelser som riskerar att komma i konflikt med svensk grundlag. Kommissionen kanske kommer på idén att någon myndighet ska granska informationsblad i till exempel läkemedelsförpackningar innan bladen får publiceras. En sådan bestämmelse riskerar att krocka med det absoluta censurförbudet i TF. En del europeiska vänner har inte samma syn på handlingsoffentlighet som vi har, och då måste vi ta strid för offentlighetsprincipen. Hittills har alla svenska regeringar sedan 1995 genom idogt arbete och betydande skicklighet lyckats förhandla fram godtagbara lösningar. Låt oss hoppas att det fortsätter så. Finland har numera en grundlagsreglering av tryckfriheten som inte är alls så detaljerad som den svenska, men vi hoppas förstås ändå att våra kollegor och grannar från Finland hjälper oss att i EU-kretsen förklara och försvara vår tryckfrihetsförordning som bygger på ett gemensamt svenskt-finskt arv.

Snåriga EU-förhandlingar utgör samtidigt ett begränsat problem, om man jämför med de problem som det fria ordet möter på andra håll och de angrepp som riktas mot tryck- och yttrandefriheten i vissa länder. I flera EU-länder rankas tillståndet för pressfriheten som delvis problematiskt av Reportrar utan gränser. Går vi ett steg utanför EU finns flera länder där pressfriheten är satt under starkt tryck. Ett exempel är Turkiet, där vi ser hur journalister fängslas och redaktioner stängs av myndigheterna. Några ytterligare steg längre bort finner vi några av de värsta länderna i världen, när det gäller tillståndet för pressfriheten. Ett av dem är Eritrea, där vår landsman Dawit Isaak ännu sitter fängslad utan rättegång. Vårt arbete för att värna tryck- och yttrandefriheten här hemma måste alltid förenas med ett kraftfullt och outtröttligt arbete mot censur, förtryck och fängslanden av journalister i andra länder.

Tryckfriheten är omistlig av en rad olika skäl.
Varje samhälle som vill utvecklas behöver en fri debatt, där nya och gamla tankar kan brytas mot varandra. Prövas och sedan godtas eller förkastas.
Varje samhälle som vill motarbeta korruption behöver en fri press, som kan granska och belysa maktmissbruk och andra missförhållanden, och denna fria press behöver en rätt att ta del av de handlingar som finns hos myndigheterna, en rätt som självklart också ska tillkomma medborgarna i allmänhet.
Varje samhälle som vill präglas av humanism och respekten för individens frihet behöver respektera varje människas rätt att säga eller skriva sin mening.
Varje samhälle behöver därmed tryckfriheten och yttrandefriheten – idag lika väl som när Forsskål och Chydenius satte fart på debatten för mer än 250 år sedan.

Mot bakgrund av detta ser jag verkligen fram emot att få lyssna till dagens olika talare, som kommer att ge oss olika perspektiv på tryckfriheten, yttrandefriheten och offentlighetsprincipen. Än en gång – varmt tack för att ni alla är här idag och varmt välkomna till dagens seminarium.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tal inför Sametingets plenum

KU besökte idag Sametingets plenum i Skellefteå och jag hade äran att tala inför de samiska parlamentarikerna. Jag sade så här:

Herr talman, ärade ledamöter av Sametinget!

Som ordförande för riksdagens konstitutionsutskott vill jag å mina och övriga KU-ledamöters vägnar framföra ett varmt tack för inbjudan till ert plenum här idag i Skellefteå. Vi sätter stort värde på att få besöka er, lyssna till debatten och senare idag samtala med er om angelägna frågor. Jag vill också framföra ett varmt tack för äran att på det här sättet få tala inför Sametinget.

När man som jag tror på betydelsen av demokrati och av demokratiskt valda parlament som platser för samtal och beslut, och man därför tar riksdagen och uppdraget som riksdagsledamot på stort allvar, då fylls man alltid av lite extra vördnad när man besöker andra folkvalda parlament. Jag har varit gäst i parlament i flera världsdelar, men jag har aldrig tidigare besökt det folkvalda parlament som finns vid sidan av riksdagen inom Sveriges gränser, nämligen Sametinget. Jag kommer därför till er idag med stor respekt och stort intresse och jag vet att det är en inställning som jag delar med konstitutionsutskottets övriga ledamöter.

Det är nu länge sedan som KU senast besökte Sametinget, så det är verkligen hög tid att det här besöket blir av. Nästan samtliga ordinarie ledamöter av KU är här idag, inklusive utskottets vice ordförande, Björn von Sydow. Flera ersättare i utskottet är också på plats och därtill tjänstemän från utskottets kansli. Det visar vilket stort intresse som finns för att utveckla relationerna mellan riksdagen och Sametinget och hur högt KU prioriterar det här besöket.

Jag tror mycket på möten och samtal som medel för att bygga förtroende och förståelse. Ett parlament kan i sina bästa stunder vara just en mötesplats, där man för samtal som leder till ökat förtroende för andra människor och ökad förståelse för andras utgångspunkter. Jag hoppas att det här besöket och de samtal vi har fört och kommer att föra ska vara steg på vägen mot att bygga mer av förståelse och förtroende mellan oss riksdagsledamöter och er ledamöter av Sametinget.

Relationen mellan svenska staten och samerna utgör en mörk del av den svenska historien, och dessutom en del som bara delvis är dokumenterad och berättad. Jag vet att många samer bär på tunga egna minnen av övergrepp och diskriminering och även på minnen som berättats vidare av tidigare generationer. Svenska kyrkan har genomfört ett omfattande arbete för att dokumentera och lyfta fram kyrkans roll i statens historiska övergrepp gentemot det samiska folket. Jag är övertygad om att även statens egna övergrepp måste dokumenteras och berättas, för att en verklig försoningsprocess ska kunna inledas. Vi känner till att det pågår ett arbete inom Sametinget med att utarbeta förslag till hur en sanningskommission skulle kunna arbeta med just dessa frågor, och vi ser fram emot att få ta del av resultatet av det arbetet när det blir färdigt.

Det finns även många andra utestående frågor när det gäller relationen mellan staten å ena sidan och samerna och Sametinget å andra sidan. När jag och några kollegor träffade företrädare för Sametingets styrelse förra året fick vi intrycket att det pågår ett arbete inom Sametinget med förslag till en ny samlad samepolitik, som ett svar på de förslag som utarbetades av regeringen 2009 men som då inte fördes vidare i en proposition till riksdagen. Också resultatet av detta arbete ser vi fram emot att få ta del av. Den eventuella ratificeringen av ILO-konvention nummer 169 är en annan öppen fråga, liksom frågan om en samisk parlamentsbyggnad.

Vi är dock inte här idag för att utfärda löften, det vore fel att ge den bilden. Det finns inte gemensamma ställningstaganden från konstitutionsutskottets sida till alla samepolitiska frågor. Vi företräder olika partier i riksdagen och alla partier har inte tagit ställning till alla de frågor som ni har på er agenda. En del samepolitiska frågor behandlas inte heller i KU, utan i andra utskott i riksdagen. Ett viktigt exempel på det är rennäringsfrågorna, som behandlas i miljö- och jordbruksutskottet.

Vi är i stället här idag för att lyssna och samtala och lära. Vi är redo att lyssna på de förslag ni vill föra fram och samtala med er för att förstå mer om era ställningstaganden. Jag tror som sagt på möten och samtal och jag är övertygad om att ledamöterna i riksdagen och ledamöterna i Sametinget behöver tala mer med varandra.

För er är regeringen en naturlig samtalspart på statlig nivå, och ni träffar regelbundet företrädare för regeringen och Kulturdepartementet. Det är självklart eftersom det är regeringen som innehar den verkställande makten och det är regeringen som genom sin budgetproposition styr resursflödet till Sametinget och till minoritetspolitiken. Samtidigt menar jag att det också har ett stort värde att vi bygger personliga relationer mellan Sametinget och riksdagen. Vi kommer sannolikt att ha minoritetsregeringar i Sverige under överskådlig tid och då blir det särskilt viktigt att regeringens politik är väl förankrad bland riksdagens olika partier, inte enbart hos de partier som vid den ena eller den andra tidpunkten ingår i regeringen. Jag och övriga ledamöter i KU skulle därför gärna se fler och tätare kontakter mellan Sametingets ledamöter och riksdagens ledamöter. Låt oss börja nu genast genom att ha bra diskussioner i eftermiddag.

Slutligen vill jag framföra ett varmt tack för allt vad ni och övriga samer har bidragit med för att bygga det land vi gemensamt kallar Sverige. Samerna utgör en självklar del av vårt samhälle och är verksamma över hela landet i alla tänkbara yrken. Jag samtalade nyligen med en tjänsteman i riksdagen som är av samiskt ursprung, i min tidigare hemkommun Motala finns en samisk brandman – och det är bara ett par exempel.

Än en gång: Varmt tack för allt ni bidrar med till vårt samhälle, varmt tack för inbjudan och varmt tack för möjligheten att få hålla det här anförandet.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Idag minns vi Thorbjörn Fälldin – en rese inom svensk borgerlighet

När det nu blivit dags att summera Thorbjörn Fälldins långa liv finns ett datum som är viktigare än alla andra: den 19 september 1976. Den dagen hölls riksdagsval och Socialdemokraternas mer än fyra årtionden långa maktinnehav bröts. Det var början till slutet på det som i praktiken höll på att bli en socialdemokratisk enpartistat och slutet på början av en process mot tätare borgerligt samarbete.

När Thorbjörn Fälldin blev statsminister strax efter valet hade flertalet svenskar inget eget, levande minne av någon borgerlig regeringschef. Man fick gå tillbaka till bondeförbundaren Axel Pehrsson-Bramstorps sommarregering några månader 1936 för att hitta en statsminister från något annat parti än Socialdemokraterna och i praktiken till Carl Gustaf Ekmans och Felix Hamrins frisinnade regeringar 1930-1932 för att hitta icke-socialistiska regeringar som utövade egentligt, politiskt inflytande.

Socialdemokraterna hade sedan länge börjat ta makten för given och se sig själva som det statsbärande partiet i Sverige. Med detta långa maktinnehav följde förstås arrogans och så småningom även tecken på maktmissbruk. Nuvarande Europaparlamentarikern Marita Ulvskog (S) kommenterade maktskiftet 1976 som att ”det kändes som en statskupp”. Det var ett uttalande som var nog så talande för stämningsläget inom socialdemokratin.

Mot bakgrund av detta kan man inte överskatta betydelsen av att de borgerliga partierna vann valet 1976 och kunde bilda en majoritetsregering. Det visade både svenska folket och svensk borgerlighet att det socialdemokratiska maktinnehavet inte byggde på en naturlag. Det gick att få till maktskiften även i Sverige. Än mer sensationell var valsegern 1976 om man betänker att den vanns under det röda 1970-talet, när tidsandan var vänsterinriktad, många socialdemokrater öppet pläderade för socialism och LO ville socialisera näringslivet genom löntagarfonder.

Under de 40 år som gått sedan 1976 har vi sett återkommande maktskiften. Sverige har haft 17 år med borgerliga regeringar och 23 år med S-regeringar. Socialdemokraterna har gått från att vara ett parti med en bra bit över 40 procent av rösterna till att bli ett mer normaleuropeiskt socialdemokratiskt parti med runt 30 procents väljarstöd. Det här är sunt och bra för svensk demokrati.

Under de 40 år som gått har vi också sett ett allt tätare borgerligt samarbete. Inför valet 1976 var det svårt att få de tre borgerliga partiledarna att ställa upp på att vara med på samma bild. Nu har borgerligheten sedan länge ett etablerat allianssamarbete, har gått till val tre gånger på en gemensam alliansplattform och planerar att göra det en fjärde gång 2018. Det är bra för svensk demokrati att det finns tydliga regeringsalternativ och att väljarna före valet får veta vilken politik de får om de röstar för ett av alternativen.

Under de 40 år som gått har vi dessutom sett omfattande reformer som har gjort Sverige friare och öppnare och skapat ett Sverige med växande välstånd. De borgerliga regeringsåren 1976-1982 präglades av den internationella lågkonjunkturen och vår inhemskt skapade strukturkris – Sveriges första riktiga krock med det som nu kallas globaliseringen – men då lades ändå grunden för mycket av det reformarbete som sedan skulle följa.

Thorbjörn Fälldin var en pionjär och katalysator för den goda utveckling som varit under dessa fyra årtionden. Det gör honom till en av 1900-talets viktigaste politiker i Sverige. Han samlade borgerligheten under sin ledning och vann både valet 1976 och valet 1979. Regeringssamarbetet mellan C, M och FP var som bekant inte friktionsfritt, men mycket åstadkoms ändå och de som var med drog många viktiga erfarenheter som låg till grund för samarbetet i regeringen Bildt 1991-1994 och för bildandet av Alliansen 2003. Utan regeringserfarenheterna från 1970-talet är det fullt möjligt att den borgerliga samlingen hade dröjt ytterligare ett eller flera årtionden, om det någonsin hade kommit till stånd.

Thorbjörn Fälldin kämpade också för borgerliga värderingar som stod i skarp kontrast till mycket av det som hade varit norm i samhällsdebatten. Tidsandan satte den starka staten före individen, storskalighet och centralisering före underifrånperspektiv och frivillig samverkan, storindustri före ansvar för att vårda miljön för kommande generationers skull. Här behövdes motkrafter och Thorbjörn Fälldin blev på 1970-talet central i arbetet med att skifta fokus i samhällsdebatten.

Thorbjörn Fälldin var också som person rätt man på rätt plats vid rätt tid. Han var lugn, sansad och stadig, i en tid när vänstervågorna svallade högt och de politiska konflikterna var infekterade. Genom sitt personliga ledarskap visade han att man inte behöver höja tonläget för att få något sagt och att man inte måste komma med de vassaste replikerna för att vinna en debatt. Hans temperament och ledarstil var något Sverige behövde för att kunna börja växla spår in mot en mer sansad samhällsdebatt.

Thorbjörn Fälldins var en rese i svensk politik. Han förtjänar att bli ihågkommen med värme och respekt. Han stod för borgerligt samarbete och borgerliga värderingar och han bröt socialdemokraternas maktmonopol. Hans gärning förtjänar en framskjuten plats i Sveriges 1900-talshistoria och i historien om svensk borgerlighet. Tack!

/Texten publicerades ursprungligen i Länstidningen Östergötland./

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

The UK is a very important player in the EU

The UK is a very important player in the EU

This Thursday, the citizens of the United Kingdom are going to make a momentous decision, a decision which will affect both the UK and the rest of Europe for generations to come. Will the UK remain in or leave the EU? This is for the British voters to decide and I have the greatest respect for their right to do so, and for the British democracy. I would just like to make a few comments on the matter from the point of view of a Swedish MP, chairing the Committee of the Constitution of the Swedish Parliament.

As a Swedish parliamentarian, I sincerely hope that the UK voters will decide to remain in the European Union. When decisions are made in the EU Council, the UK is the country which Sweden most often agree with. If the UK were to leave the EU, Sweden would lose an important ally.

However, I understand that the British voters are not very concerned with the interests of Sweden in the EU. Instead, I would like to emphasize that the UK is a very important player in the EU and stress all the progress that the UK has already achieved in the EU – and why it is in the interest of all other member states as well as the UK itself that the UK remains a member. Let me give a few examples.

I am – to put it a bit less formal – a great fan of Britain and fascinated by British history. Britain has a historic legacy, which underscores that it has been and still is one of the most important and influential countries in Europe and in the world. Last year the 700th anniversary of the Magna Charta was celebrated. The Magna Charta is one of the first examples of a document of a constitutional nature, which in a structured way deals with the issue of separation of powers and the rights of the citizens. It shows that the discussion on how to create a legitimate and just political system has very long traditions on the British Isles. It is not surprising, then, that the issue of democracy is one of the most important in this year’s referendum debate.

I therefore think that the UK is a very important member state when it comes to reforming the EU, because reform has to mean more democratic accountability and more focus on bridging the gap between the EU and the citizens. The UK is also crucial when it comes to influencing the day to day operations of the European Commission, in order to make it more efficient and reduce the number of initiatives it takes. The British passion for a more efficient and more focused EU in better touch with the will of the citizens is a major factor behind recent changes in the way the Commission operates, important steps towards an EU which deals with the key issues where European cooperation can really make a difference, rather than trying to regulate areas where no European rules are needed. This development must continue, but without the UK as a member I fear it would be much slower or even halted.

The UK is also a very important member state when it comes to promoting free trade. Free trade creates growth, benefits consumers and producers alike and contributes to peaceful cooperation between nations. Some important EU member states, however, have more protectionist inclinations. If the UK were to exit the EU, the free trade bloc in the EU would be severely weakened. A more protectionist EU would probably mean a more protectionist world, to the detriment of us all. It would be even more important for Britain with an EU which wants free trade if Britain were to exit the EU – but then much more difficult to obtain. A Brexit is therefore a lose-lose deal when it comes to free trade.

Moreover, the United Kingdom has contributed greatly to the creation of the single market. The single market is based on the idea of free trade between the member states and common or harmonized rules in order to facilitate that. The single market has created growth and investment and is in many ways the most important part of the EU. The UK has been a progressive partner during its creation and it is vital that the UK continues to watch over it’s development, to make sure it keeps it’s most distinctive features.

Apart from this the UK has been instrumental in the work to reduce red tape in the EU. Now everyone, including the Commission, is talking about the need to make EU legislation simpler and to reduce excessive regulation. This would not have been the case if some member states, with Britain being the unquestionable engine, hadn’t pushed the issue very hard.

I have noted that some people on the Brexit side claim that the UK can still cooperate with other countries, even if it were to leave the EU. That is of course true in principle. However, in practice there is a great difference between on one hand an organized, continually ongoing cooperation based on a structured process and on the other hand cooperation through ad hoc agreements. As a Member of the Swedish Parliament I follow the law making process in the EU closely, and I can say without a doubt that the daily meetings and negotiations on various matters in the EU give the EU cooperation much more stability and ability to accomplish results than negotiations between countries on a specific agreement. It will never be the same.

On the other hand, if you have such a stable and able organization it becomes very important how you use it – and Britain is very important as a force to make sure that the EU focuses on matters such as free trade, the single market and reducing red tape.

The choice on Thursday is the choice of the British people, but it is a choice which affects so many more. I hope the voters on Thursday will realize what an important force for good the United Kingdom is in the EU – and will let the UK continue to play that crucial role.

ANDREAS NORLÉN

Member of the Swedish Parliament for the Moderate Party (the Swedish Conservatives), Chair of the Committee on the Constitution of the Swedish Parliament

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En kollega är mördad

En kollega är mördad. Jo Cox representerade ett annat parti i ett annat land, men vi var likafullt kollegor – förenade av att vi båda valts till det speciella uppdrag det innebär att företräda medborgarna i ett demokratiskt lands parlament. Mordet på Jo Cox berör på ett personligt plan, trots att jag aldrig träffade henne. När hon angreps gjorde hon samma sak som jag har gjort oräkneliga gånger: Mötte väljare i ett samhälle någonstans i valkretsen. Det gör vi, ofta och mycket…, vi som är ledamöter av Sveriges riksdag och det brittiska parlamentet och, utgår jag ifrån, alla andra parlament i den demokratiska världen. Vi besöker skolor, äldreboenden, småföretag, fabriker, polisstationer, kommunhus och tusen andra platser för att lyssna, lära och diskutera, vi deltar i kampanjer på gator och torg. När regeringschefer kommer är det stort pådrag med polisavspärrningar och mediebevakning. När den lokala riksdagsledamoten eller parlamentsledamoten kommer är det betydligt mer stillsamt. Därför är angreppet på Jo Cox så skrämmande. Hon var visserligen en stjärna på uppåtgående i Labourpartiet, men hon var inte en mycket känd, ledande företrädare. Hon mördades inte vid ett valmöte med tusentals deltagare, utan efter att ha samtalat med ortsbor på ett bibliotek. Vi vet ännu inte vad som ligger bakom mordet, men det är en otäck tanke att man inte ska kunna möta och samtala med människor utan att behöva fundera över om man har anledning att titta över axeln. Det är noga räknat en otänkbar tanke. Därför har vi inget annat val än att fortsätta göra besök och möta människor. Det är ett nödvändigt inslag i en demokrati. Det ska gå att träffa sin riksdagsledamot, utan att behöva passera metalldetektorer i ett väl bevakat riksdagshus. Vila i frid, Jo Cox. Dina kollegor i Sveriges riksdag tänder ljus för dig ikväll.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Terrordådet i Orlando

I riksdagen debatterades idag KU:s granskning av regeringen. Jag inledde debatten med dessa ord om terrordådet i Orlando:

”Som ordförande i riksdagens konstitutionsutskott vill jag inleda denna debatt med att konstatera att KU är det utskott som anförtrotts vården om våra grundlagar, inklusive de mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter som slås fast där. Jag vill därför inledningsvis uppmärksamma det angrepp på också vårt samhälles värdegrund som ägde rum i Orlando i Florida igår.

Den granskning av regeringens arbete som KU nu har utfört, och som vi nu ska debattera, är en företeelse som vi i denna kammare ser som en självklar, närmast rutinartad del av vårt svenska, demokratiska samhällssystem, som ett naturligt utflöde av demokratiska principer om öppenhet och ansvarsutkrävande. Idén om en regering som har riksdagens förtroende och en riksdag som är vald av folket är grundläggande för den demokrati som är vår. Andra grundläggande principer i vårt demokratiska samhälle är rätten att tala och skyldigheten att låta andra komma till tals, rätten att ha en religion men också att avstå, rätten till sitt liv och sin frihet. Tillsammans bygger sådana centrala värderingar en värdegrund för vår stat och vårt samhälle som vi kan samlas kring, oavsett vad vi har för åsikter i andra frågor om religion och filosofi, politik och kultur.

Samtidigt vet vi att det finns människor, i vårt land och på andra platser, som inte accepterar den här värdegrunden, som inte accepterar demokratins och frihetens principer, utan som tvärtom är beredda att låta det besinningslösa våldet härja för att bekämpa vårt samhälle och vårt sätt att leva. Det senaste exemplet på det såg vi igår i Orlando i Florida.

Det verkar alltmer stå klart att massmordet som drabbade Orlando var ett islamistiskt inspirerat terrordåd – den här gången inte riktat mot slumpvis drabbade personer som råkade vistas på allmän plats, utan specifikt riktat mot HBTQ-personer. Det påminner oss därmed om att de militanta islamisterna inte enbart hatar västvärlden och allt den står för av frihet, demokrati och religiös mångfald, utan också särskilt hatar HBTQ-personer och deras livsstil. I deras värld finns ingen plats för tolerans, i deras värld underkastar man sig eller går under. När jag har skrivit om svenska värderingar den senaste tiden har jag främst lyft fram att kulturellt eller religiöst motiverat kvinnoförtryck och hedersförtryck aldrig kan accepteras. Terrordådet i Orlando visar behovet av att än tydligare måste lyfta fram homofobi i samma kontext. De som dödades i Orlando angreps inte för vilka individer de var, utan för att de tillhörde en viss grupp och bodde i ett visst land.

Sverige är ett land som har kommit långt i arbetet med att värna HBTQ-personers mänskliga rättigheter, men vi måste fortsätta att stå upp för de värden som vårt samhälle bygger på och utmana dem som propagerar för intolerans och förtryck. Låt därför sorgen över de liv som förlorats bidra till att ge kraft åt kampen för våra demokratiska värderingar och vår tro på alla människors lika värde.”

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Replik i MVT idag

Replik till Andersson (S), Egberth (S) och Gustafsson (S) (10/5).

Sverige har god ekonomisk tillväxt, som Andersson (S), Egberth (S) och Gustafsson (S) (10/5) skriver, men det är inte tack vare regeringen det nu går bra för Sverige. Att försämra förutsättningarna för jobbskapande och höja skatterna som regeringen ägnar sig åt kommer inte att gynna den svenska arbetsmarknaden. Redan nu känner många av den allt mer jobbfientliga och skattehöjande politiken, som regeringen för.

Socialdemokraterna skriver att de vill investera i vårt gemensamma. Det låter bra, men för att kakan som vi ska dela på ska växa behöver jobben bli fler och utanförskapet minska. Så blir det inte när regeringen konstant försämrar villkoren för att fler människor ska komma i arbete. Utan fler jobb blir det mindre skattepengar och mindre kaka att dela på för oss alla.

Hela artikeln hittar du här:

Regeringen låter bli att se fakta

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar