Jag skrev på nyårsafton på Brännpunkt i Svenska Dagbladet om Decemberöverenskommelsen. Här är länken och nedanför den finns hela texten: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/det-ar-en-typisk-svensk-kompromiss_4221483.svd?
Decemberöverenskommelsen har väckt betydande debatt. Det är glädjande att politikens formfrågor väcker sådant intresse och jag vill gärna göra några reflektioner ur ett konstitutionellt perspektiv.
En del har ifrågasatt att en uppgörelse av detta slag alls ingås och kallat den odemokratisk. I den svenska politiska kulturen är det dock vare sig märkligt eller ovanligt med breda – men inte alltid allomfattande – politiska uppgörelser om sakfrågor och formfrågor. Vi har en god tradition av samförstånd om för riket centrala frågor, inte minst reglerna för hur Sverige ska styras. I denna tradition ligger också att ingångna överenskommelser binder partierna och kan vara hållfasta under mycket lång tid. Torekovskompromissen om statsskicket är ett klassiskt exempel. Den ingicks 1971 av S, M, C och FP och respekteras fortfarande i och med att inget av partierna aktivt driver krav på en förändring av statsskicket. Kompromissen har de facto i årtionden hindrat riksdagsledamöter från att rösta ja till republikmotioner, oavsett vad de själva anser. Att VPK inte stödde uppgörelsen gjorde den inte mindre demokratisk, bara aningen mindre förankrad.
När det gäller Decemberöverenskommelsens innehåll verkar få ifrågasätta punkten om att den största partikonstellationens statsministerkandidat bör släppas fram. Alliansen agerade ensidigt på detta sätt redan i statsministeromröstningen den 2 oktober och lade då ner sina röster. Däremot är det förvånansvärt få som idag vill se den logiska relationen mellan statsministerbeslutet och budgetbeslutet. Talmannen gjorde den kopplingen inför statsministervalet – det bör vara sannolikt att den som väljs till statsminister också kan få stöd för sin budgetproposition – och kopplingen är uppenbar: Budgetbeslutet är den årliga kabinettsfrågan. Har regeringen inte stöd för sin ekonomiska politik kan den inte sitta kvar. Det logiska resultatet blir att man som oppositionsföreträdare antingen röstar nej till både statsminister och budget eller att man avstår i båda omröstningarna. Det finns ingen poäng med att släppa fram en statsminister och sedan sänka hans budget – men för att en grupp av partier ska vara beredd att avstå i båda omröstningarna måste de förstås få garantier för att behandlas på motsvarande sätt om rollerna skulle vara ombytta. De garantierna finns först nu.
Socialdemokraterna har i Decemberöverenskommelsen gjort betydande eftergifter. De har skrivit bort tanken på att regera på egen hand – de måste ingå i en partikonstellation som är större än Alliansen. De har aldrig tidigare ens accepterat tanken på att släppa fram statsministerkandidaten från det största blocket – nu har de skriftligen gått med på att släppa fram Alliansens statsminister och budget, om Alliansen blir största block 2018. Deras strategiska mål är självklart att splittra Alliansen och regera med stöd från något eller några allianspartier. Det är nu blockerat till 2022.
En del av dem som nu kritiserar överenskommelsen verkar hänga upp sig på symbolvärdet av att som oppositionspolitiker rösta nej varje gång man kan, oavsett konsekvenser. Andra talar i abstrakta termer om att den ”parlamentariska processen” förlorar. Min inställning till juridiken är att man inte rätt kan förstå och värdera ett abstrakt regelverk, om man inte testar dess tillämpning på konkreta fall.
När nuvarande budgetprocess infördes på 1990-talet var ett syfte just att stärka minoritetsregeringars möjligheter att få stöd för sin politik. Att processen fungerat så illustreras av att Alliansens budgetar förra mandatperioden hade en majoritet i riksdagen emot sig, men ändå gick igenom eftersom denna majoritet inte kunde enas om ett gemensamt alternativ. Ingen har kallat detta odemokratiskt. När reglerna skrevs tog dock alla för givet att det största blocket bildar regering, att man röstar på sitt eget budgetförslag och att man lägger ner sina röster i efterföljande omröstningar, om det egna förslaget fallit. Nu har vi ett parti som inte följer omröstningspraxis, vilket riskerar att ge kaos och dramatik varje gång en budget ska antas i riksdagen. Dessa konkreta iakttagelser måste påverka hur man ser på de abstrakta reglerna.
Sex partier återställer nu ett av syftena med budgetreglerna – att den största partikonstellation som i förväg enas kring en budget ska kunna få igenom den i riksdagen. Det främsta alternativet, förutom kaos, vore någon form av "stor koalition" – i regering eller genom budgetmanglingar i riksdagen – men det har prövats i andra länder, gynnar ytterkantspartierna och ställer väljarna utan tydliga regeringsalternativ. Det slipper vi nu i Sverige – två tydliga regeringsalternativ finns kvar för väljarna att förhålla sig till. På så sätt kan överenskommelsen ses som en typisk, svensk kompromiss, medelvägen mellan kaos och storkoalition.
ANDREAS NORLÉN
Ordförande (M) i riksdagens konstitutionsutskott och juris doktor
Andreas Norlén 